Nu, föreställde sig Mich, kunde Jonathan Lindström, som var arkeolog med högst godkända betyg och erfarenheter, kunna hävda att han inte varit ute efter en estetisk eller psykologisk förklaring. Han sökte bevis för själen, utifrån det man då kände till om arten Homo sapiens sapiens anatomi och neorologi.

Trots att han inte delat behavioristernas syn om att forska om människornas beteende och om de hade ett medvetande, var det, tyckte Mich, alltför lätt att fastna i antropocentrism, egocentricitet och solipsism. Att skriva en bok var ju betydligt mer komplicerat än att bara utföra tecknen på ett papper, eller trycka på tangenterna på en dators tangentbord. Visserligen skulle en förarlös bil, flygbil eller rymdbil, kunna erkänna att den kört på och skadat eller dödat en annan varelse. Den skulle kanske också ändra sitt beteende, efter den händelsen. Men den skulle varken kunna uppleva eller förmedla dåligt samvete, skuld eller vilja till att ersätta offret eller anhöriga som drabbats. Det skulle bara bli en utgift och kostnad som om den hade låtit byta bildäck eller fått en uppdatering av sin förmåga till att styra fordonet.

En maskin som skadat någon människa under utförandet av en uppgift, enligt Isaac Asimovs tre regler om robotarna, vad skulle den göra? Byta arbetsuppgifter, låta programmera om sig, begå självmord genom att bli demonterad, för att återanvändas?

En etolog eller beteendevetare skulle troligtvis påstå att en människa som drabbades av skuldkänslor, dåligt samvete eller en chock, på samma vis som en dator eller en maskin, hade ”programmerats” till detta, genom inlärd betingning från den omgivande miljön. Att människor från en annan kultur inte alls skulle uppleva samma inre smärta, som den som uppfostrats till medkänsla och empati. Men även andra däggdjur kunde väl ha medkänsla och känna sorg över någons skada eller bortgång?

Vad, kunde Mich undra, hade detta med drömmarna och drömmaskinen att göra?

Jo, han kunde tänka sig att drömmandet visst var ett sätt till att träna psyket i upplevelser och erfarenheter, där drömmandet ersatte det vakna tillståndet. Kunde människor, i vaket tillstånd både uppleva verklighet och dröm?

Mich visste att en kunde hallucinera, efter en plötslig chock, sorg eller saknad. Även människor som drabbats av en hjärnskada, en sjukdom med feber, eller någon som led av en psykisk störning eller sjukdom kunde se och höra sådant som inte fanns.

Var drömmen och drömmandet ett framkallande av en hallucination, medan människan låg och sov, eller befann sig i ett omedvetet tillstånd? En ersättning för den yttre verkligheten, för att kunna använda den som en fantasi, en gestaltning eller psykisk modell? I så fall var det en slags teater eller film som publiken, hen som drömde, samtidigt var med och skapade, kanske en halv sekund innan den blev till en upplevelse? I så fall var det så som drömmaskinen fungerade och verkade. En biologisk och estetisk skapare av upplevelser som drömmaren av något skäl behövde, för att klara sig bättre i evolutionen? Kanske att människan, drömmaren, samtidigt förändrade, förbättrade mutationer inne i cellerna?