När varje spår av den Stora Glömskan var utraderad, återstod det Stora Självklara i resenärernas och invånarnas erfarenheter, minnen och föremålen i deras närhet.

SpåRätt och Ministralen motverkade att det Stora Självklara skulle hänga sig kvar i människornas medvetanden. Därför skapade en ett slags orwellskt ”nyspråk”, men det fanns ingen medveten avsikt till att ersätta orden med lögner eller missvisningar. Det var samma utförande som en på Island översatte varje utländskt ord till en inhemsk, isländsk betydelse och definition. På liknande sätt hade också irländarna gjort, då de övergick från att tala och skriva på engelska, för att övergå till keltiska, gaeliska eller iriska. Det var meningen att medborgarna på Exodus skulle ha sitt eget språk, skilt från människornas på Tellus och en dialekt av språken som talades på de andra stora farkosterna.

Det Stora Självklara behandlades på ett liknande sätt. Eftersom resenärerna och invånarna inte längre kunde behålla sina inrutade vanor och rutiner, sökte de efter nya, som alla kunde vara överens om att nyttja.

Hemdatorerna, som för resten kallades för ”tankeautomaterna” eller bara ”tänkarna”, registrerade varje nytt ord, för att sända dem vidare till centraldatorn. Där samlades orden och begreppen till ordböcker som distribuerades tillbaka till hemmen och hembygden. Toan eller toaletten döptes om till ”tunnan”. Handfatet blev till ”smörjgropen” och papperskorgen, som inte längre innehöll några papper, fick namnet ”sopburken”. Den var ju dessutom en avfallskvarn, med avfallet som återvanns eller ingick i byggnadsmaterialet. Kaffet, eftersom det var surrogatkaffe, fick smeknamnet ”surret”. Att tala blev till att ”skvallra” och att ta en promenad, blev till att ”gånga”, då en alltid höll sig till de färdiga gångarna. Någon urskog där människorna kunde trampa upp egna stigar och genvägar, fanns ju inte.

Att gånga var den enklaste formen av motion, bortsett från träningscyklarna och gångmaskinerna i Planetariets gymhall. Det gamla gänget från Stjärnspindlarna hade utformat ett träningsprogram, där det ingick hinderbana, parcour, lekar som ”skeppsbrott” och ”följa John”. Andra tränade motionen med mer stillasittande rörelser, som Chineng Qigong och plankan.

Alla medborgare var ju överens om att det Stora Självklara bara ledde tillbaka till neoluddismen och nostalgismen. Det blev lite av en sport och underhållning att känna till och kunna rabbla upp Exodusspråket. På skärmarna fanns det korsord att lösa, med ord bara från det nya språket.

Efter en tid blev det oartigt och lite omoraliskt att använda orden från det Stora Självklara. Det var som att påminna de andra om tankar och idéer som gått ur tiden och kunde jämföras med gamla slanguttryck eller svordomar. De äldre hade svårt med att anpassa sitt språkbruk. De yngre hade roligt åt att använda dem för att provocera sina föräldrar och andra som inte ville minnas orden från jorden. Några få gjorde stillsamma protester mot allt det nya, med att medvetet ”glömma bort” de nya orden, med jämna mellanrum. Det fanns ju ingen juridisk bestraffning av de som syndade, men risken fanns ändå att de blev uteslutna och isolerade i sociala sammanhang. Det var ingenting som någon ville uppleva i den värld där social kompetens, samvaro och samliv var allt. Ingen skulle stå ut med att överges och utlämnas åt sig själv, i ett sammanhang där ensamhet inte existerade, ens i teorin.