Domedagsprofeten.

Zanna och Mich, tillsammans med Joe och Mary, reste varje dag till kollisionsplatsen för att följa reparationsarbetet. De kom inte ända fram till brottet, eftersom robotnissarna behövde rörelseutrymme.

Efter att robotarna och de andra maskinerna lagt över plastglaset, kunde besättningen och Ministralen komma in och se över skadorna och vad de kunde göra åt dem.

Någon kilometer bort från nedslagsytan samlades en allt växande grupp med människor, både från Exodus och Argonautica. Vad de höll på med där, visste varken Joe, Mary, Zanna eller Mich. Av nyfikenhet, efter att ha tittat på maskinerna i arbete en stund, bestämde sig för att gå och se varför de stod där, till synes sysslolösa.

En man, likt en domedagsprofet från Speakers Corner i Hyde Park i London, från före Exodus, stod och domderade, gestikulerade och argumenterade.

Mich frågade med en viskning till en främmande man som stod och lyssnade:

   Vem är han? Vad talar han om?

   Det är en man som har insett sanningen. Han heter Oswald Goodwell. Han tillhör passagerarna i Argonautica. Nu vill jag lyssna till dagens tal. Det här är nåt som Minstralen och SpåRätt inte vill avslöja. Lyssna!

Mich och de andra gick och ställde sig på en plats där de trodde att de skulle höra bra vad Goodwell sa.

Mannen hade kort, svart hår med en sidobena. Han kunde påminna om en frikyrkopräst eller en politisk debattör. I övrigt var han klädd i en diskret, svart kostym. Troligtvis en gammal begagnad, av gabardin. Han hade en slips som var mörkblå och ljusblårandig. Skorna han bar var svarta, sannolikt dyra när de en gång köptes av den skomakare som tillverkat dem. Främst stod Oswald Goodwell, sannolikt med några vakter runt om. Han sade med hög stämma:

   Jag vet vad ni tror! Ni tror att Ministralen och SpåRätt har kontrollen. Ingenting är mera fel än det. Den här stora stenen, meteoriden, är ett tecken från Gud den Allsmäktige. Vi har lämnat vårt hem och vår hembygd, jorden och planeten Tellus bakom oss, där nu kärnvapenkrig och miljöförstöring drabbar de få, oskyldiga människor som finns kvar.

Men, frågade en man i publiken:

   Valde de inte det själva? De accepterade ju och anslöt sig till neoluddisterna och nostalgisterna.

   Har inte vi, sa Goodwell också ansvar för vår nästa? Var det inte det som Kain i Bibeln, Genesis och Första Mosebok, frågade Gud: ”Ska jag se till min broder?” Vi har överlämnat dessa våra bröder åt sitt öde, för att själva fly ut i ett universum som, vind för våg. Vet ni hur och varför meteoriden träffat oss? Vill ni veta sanningen?

   Ja, svarade de flesta i publiken.

   Det var ett tecken från Gud. Gud sände meteoriden för att krossa fören på vår cybersfär. Det kommer att bli värre än så, om vi inte lyssnar till Gud och förstår hans meddelande till oss. Han har sänt oss en tydlig signal att detta projekt är helt fel!

   Vad, frågade en ung man, hade vi för val? Att stanna kvar på jorden, för att se den sakta men säkert förintas?

   Vad heter du, frågade Goodwell retoriskt. Är du, liksom Tomas, en tvivlare?

   Nej, inte alls, svarade den unge mannen. Jag heter förresten Jacob Damin. Jag önskar också tro på det som är sant.

   Då ska du få höra, Jacob och alla andra:

   Den här utvecklingen har sin egen historia, sällan berättad av familjen Frånlandsvind, maskingänget, Ministralen och SpåRätt. Vill ni veta hur det började, från allra första början?

   Ja, svarade den allt större folkmassan.

   Jo, sa Oswald Goodwell. I slutskedet av Andra världskriget fällde USA två atombomber i Japan, över Hiroshima och Nagasaki. Vetenskapsmänniskorna, under det Kalla kriget, mellan USA och Nato och Sovjetunionen och Warszawapakten kom båda igång med rymdkapplöpningen ut mot Tellus satellit Månen. Samtidigt började terrorbalansen mellan de båda supermakterna. De upprustade med kärnvapen, vätebomber och atombomber.

   Det, sade Jacob Damin, var väl inte så konstigt? Ingen sida kunde låta den andra ta över, om de kunde bygga bättre och större bomber, med bättre nedslagsverkan?

   Det är helt sant, sa Goodwell, men hur påverkade det människorna på jorden?

En annan åhörare gav sin kommentar:

   Människorna upplevde väl en ökad trygghet och säkerhet, när ingen vågade använda bomberna? Upprustningen var väl en naturlig och logisk följd, men den var väl alltför abstrakt, när människorna i både Öst och Väst kunde glädja sig åt att kriget var över och att det rådde fred igen?

   Så tänkte jag också, sa Oswald Goodwell. Men nu är jag säker på att det är annorlunda.