Mich och Zanna höll sig avvaktande och tysta. Ingen av dem hade några avsikter att lämna Exodus. Det hade däremot Joe och Mary:
– Ja, det vore, sa Mary, kanske inte så dumt att återvända till jorden, medan en fortfarande kan?
– Funderar ni på det, frågade Zanna?
– Vi är, sa Joe, lite villrådiga. Tänk om vi aldrig kommer fram? Att vi blir sittandes här ute i den kalla rymden, för att plötsligt träffas av en asteroid, eller åka in i ett svart hål?
– Den risken finns på Tellus också, sa Mich. Det kan komma nerdimpandes en jättesten, eller att det lossnar nåt från Solen?
– Ja, men det händer ju ytterst sällan, sa Mary. Då kan det lika gärna bli en ny istid!
– Tror ni, undrade Zanna, verkligen att Tellus finns kvar? Att ni fortfarande kan bo och leva där, trots kärnvapenkriget och miljöförstöringen?
– Javisst! Kan andhryberna, så kan väl vi?
– Men de, sa Mich, kanske är utformade på ett annat sätt, än människorna?
– De andas väl ändå syre, och inte koldioxid, sa Mary med övertygelse i rösten.
– Om jag vore ni, sa Zanna, skulle jag hellre stanna kvar är i Exodus.
– Vi får väl se, men, sa Joe, det barkar nog åt att vi reser…
– Tänk bara på vad som hände med de som gav sig av i livbåten. De kom ju aldrig fram, ner till jordens yta?
– Nej, svarade Joe, men de gick ju ner för brant. Det måste ju inte vi göra.
– Har ni, undrade Mich, kommit i kontakt med nån sån där cell?
– Ja, vi har en själva. Vill ni va med?
– Nej, vi stannar hellre på Exodus.
– Vi har dessutom fått hjälp från ett helt oväntat håll. Igår, berättade Mary, fick vi ett meddelande från Ministralen, undertecknat av Baltazar Vaduvill, att de har en plattform i reserv, som vi skulle kunna använda?
– Hur visste han det, frågade Mich.
– Vet inte, sa Mary, men spelar det nån roll? Huvudsaken är väl att vi kommer iväg, med eller utan Ministralens tillåtelse!
– När ska det bli av då, avresan?
– Vi hoppas att det bara dröjer några dar. Kanske om tre dar, eller om fem. Det får vi se.
– Vad ska ni göra med huset och alla era saker?
– De lämnar vi kvar, ifall att vi återvänder. En vet ju aldrig.
– Ja, sa Mary, kommer vi inte tillbaka, finns det andra som behöver huset. Nån ung familj med barn? De kan gärna ta över våra saker, dem som vi inte kan ta med.
