Zannas mardröm.

Efter samtalet dagen innan med Alex och Cloe, blev Zanna inspirerad till att måla mer. Först skulle hon göra sin resa i drömmaskinen, för att sedan ta en dusch.

Hon tog av sig sitt nattlinne och lade sig naken i drömmaskinen. Bollarna följde hennes kropps hud, uppifrån och ner. Det tog en stund innan hon föll ner i drömsömnen. Hon föreställde sig den vackra stranden, för att ha med den i de blivande målningarna, men upplevelsen kom som en chock.

Det första ögonblicket kunde hon inte alls känna igen stranden. Så förstod hon att vattnet i havet hade stigit med flera meter och att stranden nu fanns under havets yta. Temperaturen i luften var säkert över fyrtio grader Celsius.

Ingen sol syntes till. Över det som en gång varit en strand, låg ett dis och en molnmassa som var gråbrun, som efter ett vulkanutbrott. Luften var svår att andas och hon fick hosta och rinnande näsa.

Zanna gick genom skogsdungen för att titta efter hyddorna längre bort på stranden. Inte heller de fanns kvar. Det var tomt på folk. Hon gick fram till vattnet. Där flöt både fåglar och fiskar livlöst omkring. Hon vände sig snabbt om, när hon också tyckte sig se en död människokropp ligga där och flyta.

Var det en mardröm, eller jorden som den såg ut just nu, efter kärnvapenkriget och klimatförändringen?

Även om hon kunde uppleva hettan och luften fylld av kolsot och koldioxid, förstod hon att hon inte var där på riktigt. Det var en dröm och ingenting annat.

Zanna vände sig om, tittade uppåt och bort mot det som en gång varit en horisont. Allt blev som till ett töcken, målat av William Turner. Kanske romantiskt på hans tid, men knappast idag.

Var det Tellus som det såg ut där, just nu, eller en mardröm om hur jorden skulle se ut i framtiden?

Hon såg varken till några människor eller andhryber. Det kunde vara ett bevis på att hon bara drömde, utan att drömmen hade något med verkligheten att göra.

Ändå fäste hon blicken på sådant som fortfarande kunde bli till en kontur och karaktär. Vilka människor på Exodus som skulle vilja se dessa bilder, frågade hon sig? De kunde vara roade av att låta sig förskräckas, men inte av att acceptera det otäcka som en ofrånkomlig realitet.

Hon tittade ner på sina nakna fötter i stranden. De var redan smutsiga av sot och svavel. Kunde det finnas någon annan plats som var renare, friskare och sundare, än den här? Hon undrade hur neoluddisterna överlevt och klarat sig, med en sådan här omgivning?

Zanna försökte vakna i drömmaskinen, men det var som om verkligheten omkring henne höll henne fast i ett järngrepp. Skulle hon aldrig kunna komma tillbaka till Mich och de andra i Exodus? Tanken gav henne en upplevelse av dödsångest. Hon vaknade upp i drömmaskinen av att hon skrek högt med öppen mun.

När hon kom ut i köket satt Mich där och åt frukost. Idag var det havregrynsgröt med kondenserad, utspädd mjölk och syntetisk honung. Mich frågade:

   God morgon, Zanna. Hur är det med dig? Jag tyckte att det lät som du skrek, för en stund sen?

   Ja, jag tror det. Jag hade en hemsk upplevelse eller mardröm i drömmaskinen.

   Usch då! Berätta!

   Den där stranden som jag målade i förrgår. Jag ville komma till den igen, för att sola, bada och bara njuta.

   Ja, kom du inte dit?

   Jo, men stranden var borta och allt var smutsigt, eländigt och förstört. Det måste ha varit efter kriget? Allt var täckt av sot och gult svavel, som efter ett vulkanutbrott.

   Det låter hemskt!

   Ja, det var det verkligen också! En kort stund trodde jag inte att jag skulle kunna komma tillbaka hit. Det var som om själva verkligheten höll fast mig, i ett grepp av dödsångest.

   Kan du måla idag då, efter den där mardrömmen?

   Jag vet inte om jag vill det. För vem ska jag visa den målningen? Antingen kommer människorna att låta bli att titta på den, eller påstå att den inte är verklig.

   Om de inte tror på den, sa Mich, kan de uppleva den som avskräckande eller en vacker dystopi?

   Hellre då att jag försöker göra bilder som kan föreställa planeten som vi ska resa till? Det är ju inte bra om resenärerna blir uppgivna eller nedstämda.

   Kommer du själv att bli av med mardrömmen då?

   Nej, aldrig. Det var det värsta som nånsin hänt mig. Visst kan drömmarna påverka oss också i vaket tillstånd. Kanske kommer jag att måla den bara för att kunna bearbeta motivet och känslan?