Zanna hade tröttnat på att lyssna på deras samtal. De gick vidare till spelsalongen och dansgolvet. Spelen bestod som vanligt av schack, dam, othello, kortspel och monopol. Monopolspelet, upptäckte Mich, var nu utbytt från att ha namn från städer och gator på Tellus, till Exodus egen variant. Också det, tänkte han, var en del av den Stora Glömskan.

Zanna lyssnade på människor omkring dem. Omedvetet och utan att de tänkte på det, hämtades nya idéer och ord till det Stora Självklara. Ord som ”himmel” byttes ut mot ”ramverket”. ”Gräsmattan” ersattes av ”grönytan”. ”Invånarna” blev till ”medborgarna”. ”Planetariet” kunde heta ”plantisen” eller bara ”p-et”. Då hela Exodus var så till ytan litet och begränsat, blev ordvalen gärna betonande av något större och märkvärdigare. De, medborgarna, var inte bara vilka som helst. De var speciella, unika och på så vis värdefulla. De var som de första pionjärerna och nybyggarna i USA och Australien. Det var de som var utsedda till att föra mänskligheten framåt. Nu kunde de ju vara helt säkra på att aldrig återvända till Tellus.

I livet händer då och då, serendipities, det vill säga: ”oavsiktliga sammanträffanden”. Det kunde påminna om psykoanalytikern Carl Gustaf Jungs ”synkroniciteter”: meningsfulla händelser som inbördes inte hade något samband med varandra. Två människor som inte kände till varandra, kunde samtidigt finna lösningen på ett dittills olöst problem. Eller, ännu vanligare; två människor sammanträffade på en plats eller i ett sammanhang, ingen av dem kunnat förutse, men som verkade vara styrt av en ren tillfällighet. Så, funderade Zanna, kunde hon tro att medborgarna fann sina ord, som ett slutet sällskap med egna överenskommelser och en egen kultur. I Exodus var de dessutom utlämnade åt varandra. Ingen skulle tjäna på att göra illa eller utnyttja någon annan. Pengar fanns det inga och allt arbete utfördes av antingen SpåRätt, Ministralen, centraldatorn eller robotnissarna. All mat tillagades och levererades av robotar och drönare. Fanns plötsligt inte de nödvändiga resurserna, ordnade det smarta huset maten och disken.

Det försatte medborgarna i det tillstånd som SpåRätt med avsikt framställt. Alla vardagssysslor, bortsett från att äta, sköta hygienen och sova, var reducerade till ett minimum. Behovet av oxytocynet, tillfredsställelsen och njutningen av att beröras av någon annan levande varelse kunde, i värsta fall också ersättas av en android eller cyborg. De som inte önskade ha en sådan kontakt, kunde uppnå samma upplevelse i drömmaskinen.

Zanna kunde sakna den upplevelse hon hade haft av rymden, nere på jorden. Här ute fanns varken någon sol eller måne. Ingenting gjorde natt till dag eller dag till natt. Allt var så oändligt enformigt eller till och med långtråkigt. Också det var enligt SpåRätts planering; genom förtvivlan skulle medborgarna finna fram till sådana lösningar som de i vanliga fall inte brydde sig om eller fann fram till. I det Stora Självklara fanns inget verkligt behov av att förändra upplevelserna. En kunde alltid fly eller finna en färdig utväg. Här i Exodus mötte alla, var och en, framtiden ansikte mot ansikte.