Estetik eller politik?

Neoluddisterna, liksom några av neoidealisterna, hade politiserat allt. Det var som om allt de upplevde kunde tolkas, eller bar med sig en sanning, i politiska sammanhang. Det som var neoluddistiskt var med en gång sant och riktigt. Allt det som var förenligt med neoidealismen lika självklart dåligt och osant. Det var viktigare att vara en av laget, en av medspelarna, än att inte ifrågasätta varken spelreglerna eller domarens beslut. Neoluddisterna föredrog som det varit förr, då det mesta var förutbestämt: ”Den som ska hängas, drunknar inte”.

Neoidealisterna, med sina objektiva ideal, sanna värden och djupsinniga uppoffringar syntes från början eniga om vad som var de värden som skulle försvaras och som skulle ena dem på den andra sidan. De föll ändå i samma grop som neoluddisterna, som myror som faller ner i ett myrlejons grop med rullande sand. De som varit överens om att det inte var värdena i sig som var det värdefullaste, utan hur man värderade, uppskattade och upplevde dem. Det var hantverket i ett smycke som gjorde det unikt och ovärderligt, inte själva guldet som det var gjort av.

När SpåRätt och neoidealisterna valde att resa ut i rymden, hellre än att stanna på jorden, såg neoluddisterna det som en svaghet och en avsaknad av vilja och mod. De uppfattade dem som hariga och att de flydde fältet, hellre än att strida för att vinna eller dö.

SpåRätt hade redan då Kristin levde insett åt vilket håll det lutade. Det fanns ingen mening med att vinna över neoluddisterna och erövra jorden och Tellus ännu en gång. Neoluddisterna skulle ändå återuppstå, i tron att kampen ännu inte var förlorad. Det fanns alltid ett sista ögonblick kvar, för att försöka en gång till och en gång till och åter en gång. Det var den egentliga orsaken till att neoidealisterna noga planerat sitt Exodus och förbereda sig för den slutgiltiga avresan. Äran var obetydlig, i förhållande till hur mycket uppskattningen av de sanna värdena var. Det var alltid den som gick levande från arenan som vunnit, inte den som endast vunnit spelet.

I neoluddisternas samhälle, ”förr”, var livet en föreställning, en komedi eller en tragedi, beroende på vem som var publik. Hur mycket de än försökte, kunde de inte gå tillbaka till den forna cirkulära tiden, med klockan med en urtavla som visade rätt två gånger om dygnet. I neoidealisternas värld, med de digitala uren, visades tiden endast en gång, sedan var den för alltid förbi. ”Förr”, kom aldrig åter och kunde aldrig återupplevas igen. De första gången då fotografiet graverades in i det digitala minnet, var upplevelsen här och nu. Då en efter en tid tittade en på bilden, återupplevde känslorna, stämningen och minnet, men de var aldrig desamma, för den första gången förblev alltid den allra första. Varje återblick var sett från ett annat här och nu, med efterklokhet, nostalgi och tankar om livets förgänglighet. Varför kunde en aldrig lära sig att uppleva nuet just när det för första gången infann sig? Varför skulle sötman eller bitterheten uppstå först från minnet, eller drömmen?

Mich plockade ner sin senaste version av drömmaskinen, för att lägga den tillbaka bland de andra ofullständiga modellerna och skisserna. Det var dags för den här verkligheten, nu.