Myten om Konstnären.

Ute ur sin nedstämdhet, fann Rudolf till inspirationen om:

Konstnären som schaman, utforskare av det okända och en framtidens kartläggare.

För att befria sig från vardagens hämningar och fördomar hade konstnärerna ifrågasatt och utmanat sina sinnens begränsningar. Deras mål var söka, uppleva och spekulera om Människans innersta väsen. I föreställningarnas, fantasiernas fantastiska värld, var allt tillåtet och ingenting förbjudet.

Högst upp i samhällstoppen: Kungar, kejsare, furstar och adelsmän. Djupt nere i bottenskiktet: Tiggare, lytta, tjuvar, spelare, prostituerade, sjuka och döende.

Konstnären: En budbärare och uttydare som obehindrat rörde sig mellan de två separata skikten.

Konstnären upplevde de udda och annorlunda i båda lagren: Originalen. De som med sina ansikten och kroppar, uttryckte karaktärer, känslor och stämningar.

Konstnären var beroende av sådant som vidskepligt folk ansåg vara kätterskt och skrämmande: Kontraster, avvikelser, förvrängningar och paradoxer.

Utanför staden, stod det som fanns kvar av ett av katarernas kloster: Tornet. Konstnären gick fram till ruinen och rundade tornet. Högt över marken, på en avsats, fanns en söndervittrad stentrappa.  Han balanserade försiktig nerför trappan tills att han stod på ännu en avsats. Han öppnade slängkappan, tog fram en stor nyckel och låste upp en tjock dörr av ek. Där inne hade han sitt hemliga laboratorium.

Som en härskare ställde sig Konstnären framför ett fönster och blickade ut över människor, djur, byar, berg, dalar och kanaler. Han vände sig om och tittade in i rummet. Dagsljuset räckte precis till för att antyda var den dolda ingången fanns. Den som ledde in till en en oändlig labyrint av irrgångar. När förföljarna funnit deras gömsle, kunde katarerna fly bort genom de hemliga tunnlarna.

För att bli av med avfällingar och förrädare, beordrade Drottningen Isabella av Spanien och hennes make Ferdinand, Storinkvisitorn Tamás Torquemada att anställa spioner och angivare för att finna de skyldiga till att erkänna. Med både tortyr och avrättningar rensades oliktänkande bort och andra syndare att till att erkänna Den Allsmäktige Guden. Enligt den enda sanna läran, Bibeln, hade Gud utsett Maktens hierarkier att styra över allt liv på jorden. Kungamakten i Spanien och Påven i Rom ville utrota sällskapen som spred irrläror om Guds egenskaper och Treenighetens betydelse. De män och kvinnor som inte erkände och gjorde avbön, förföljdes och bestraffades.

Konstnären stod framför arbetsbänken i laboratoriet. Transmutationens mixturer och avkok, bubblade. Alkemiska ämnen blandades, sammansmältes och förädlades. Giftiga och illaluktande ångor dunstade upp från glasrör och kolvar. Intill en eld med blåsbälg, låg smältskopor och deglar. Konstnären sökte efter Den Röda Tinkturen och smälte samman bly, kvicksilver, kadmium och svavel. Fågel Fenix skulle återuppstå och ha Den Vises Sten i näbben. Konstnären skulle kunna förvandla jord till guld. Ett andligt, immateriellt guld. Med den i sin ägo skulle han kunna upplösa världens alla illusioner och uppenbara tillvarons innersta hemligheter.

Inte konstigt, tänkte Rudolf, att konstnärerna antingen utsattes för hot, eller fick löften om guld och gröna skogar?