”Kristin ropade till barnen:
– Är det någon som känner för en promenad?
Inga svar…
Hon kikade först in i Johans rum. Han mixtrade med datorn, muttrade för sig själv och såg irriterad ut. Så Turid: Hon låg på golvet och läste en bok om Amundsen. Rudolf var i ateljén.
Familjens rastningar med med Tummen följde ett uppgjort schema. Då Kristin var som mest koncentrerad på sitt arbete var hunden enda kontakten med yttervärlden. Vid de få tillfällen som hon måste gå på möte, fick Tummen följa Rudolf, bort till ateljén.
Tidigt på morgnarna gick Rudolf ut med Tummen runt kvarteret. Han följde med Kristin, när hon skulle gå på lunch. På eftermiddagarna, när barnen kommit hem från skolan, var det deras tur. Johan gick ut på dagarna med jämt datum och Turid de med udda. Blev någon av dem upptagen och ville byta, måste ändringen, omedelbart, antecknas i köksalmanackan. Barnen brukade ta en hundpromenad upp i Vanadislunden. Rudolf och Kristin gick ofta tillsammans ut på dagens sista rastning.
 
Kristin var på väg att avsluta dagens första arbetspass. Tummen låg och lyssnade efter de ljud som signalerade att de snart skulle gå ut. Vanan trogen, vankade han, sträckte på sig och gäspade. Han viftade på svansen och gläfste till. Hon tittade upp mot väggklockan och sa:
– Du får vänta ett tag. Inte dags ännu!
Kristin kände de vädjande blickarna. Som om världens undergång var nära, vankade han i en cirkel med huvudet hängandes och lade sig med en suck vid hennes fötter.
Hundar kan hålla tiden, men är inte så bra på klockan. På helgerna gick Kristin och Tummen ut redan klockan nio på förmiddagen. När hon skramlade med kopplet, kom han rusandes. Varken isande regnvindar eller vinterstormar kunde påverka hans glada humör. Hon satte kopplet på honom och öppnade ytterdörren.