Så var det då.

Vad skulle hon behöva på Tallholmen? Kristin hade lagt fram allt på sängen. De hade hyrt ett hus och inte campa i ett tält. Hon tittade på klockan. Dags för promenad! Packningen fick vänta…

Kristin ropade:

          Är det någon som känner för en promenad?

Inget svar…

Först gläntade hon på Johans dörr. Han hade hörlurarna på, mixtrade med datorn och såg irriterad ut. Turid låg på golvet i sitt rum, tittade upp och sa att hon inte kunde slita sig från boken om Amundsen. Rudolf var i ateljén och ta med sig konstnärsgrejorna.

Rastningarna med Tummen följde ett uppgjort schema.

Tidigt på vardagsmorgnarna, innan Rudolf gick iväg till sin arbetsplats, gjorde han och hunden en kort sväng runt kvarteret.

Kristin skötte sitt företag hemifrån. De få gånger som Kristin skulle på möten, tog Rudolf med hunden till ateljén. Tummens ansvar var att få upp henne från stolen och ta en paus. Hon behövde röra på sig. Dag efter dag följde de samma ritual och gick iväg på lunch. Efter skolan, var det barnens tur. Johan rastade Tummen på dagar med jämt datum och Turid de med udda. Kristin hade sagt till:

          För att slippa bråk, vill jag att ni, omedelbart, antecknar byten i köksalmanackan!

Barnen brukade ta Tummen med upp till Vanadislunden, leka och kasta boll. Före de gick och lade sig, gick föräldrarna ut på promenad tillsammans och rastade hunden.

Kristin vaknade tidigt på helgerna: Utan arbete, inga räkningar betalda. Hon duschade, klädde sig, lagade frukost till sig själv, öppnade kylskåpet och skedade upp hundmaten:

          Tummen, mat! Varsågod!

Han sov med magen i vädret, vaknade, sträckte på den korta kroppen och gäspade. Med ett språng, stod han framför skålen och glufsade i sig allt. Med en vädjande blick, frågade Tummen: Finns det inget mer?

Matskålen förblev tom. Han drack vatten och återvände till beabädden.

Kristin åt frukost, medan hon arbetade. Klockan på väggen visade på halv nio.

I fint väder gick Kristin och Tummen längsmed Vanadisvägens allé och bort mot Röda bergen. Han stannade till vid ett träd, ”läste dagens tidning”, luktade och markerade revir. Kristin väntade på att han skulle bli färdig och filosoferade om konstnärer, författare och forskare.

Biograferna hade läst deras dagböcker och brev. Andra vanor gällde på den tiden. De var tidigt uppe, arbetade hela förmiddagen fram till dagens promenad. Tankeverksamheten fick vila och kropparna den nödvändiga rörelsen. Ensamma eller tillsammans med någon kollega, spatserade han, för det var nästan alltid en man, ut i staden, förbi rådhuset, över torget och genom parken. Han öppnade sinnena och upplevde människor, djur och natur.

Franska impressionister, som Manet, Monet och Degas, gick ut för att fånga verklighetens färger och former på plats. August Strindberg skrev mästerverket: ”Röda Rummet”. I romanen ”Martin Bircks ungdom”, skrev Hjalmar Söderberg om Martins existentiella förtvivlan: ”Gud, ge mig ett tecken!” Eller, när Doktor Glas i sina melankoliska tankar kring Helga, hör klockklangen från Jacobs kyrka.

Kristin tänkte: Människorna föredrog hellre, i 2000-talets stressade samhällsliv: Effektiva metoder och hastiga, men bekväma rörelser: Workout, joggning, nautilusmaskiner eller cykling med hundra växlar. En vanlig promenad med hunden, gav varken rätt flås eller vännernas beröm. De var bara till besvär!

Tummen mötte hundar och Kristin deras hussar och mattar. Hundarna viftade på svansarna och nosade varandra därbak. Ägarna log åt deras beteenden och frågade varandra:

          Är det en hane eller tik? Vad är det för ras? Vad heter hunden? Hur gammal är den?

Vad hundarna hette, lärde de sig snabbt, men om ägarna visste de ingenting. När hundarna var färdiga med sitt, utbytte människorna några artiga fraser och fortsatte åt var sitt håll. Kristin lärde känna dem som hade samma tider som hon. Andra, med andra vanor, förblev främmande.

Kristin och Tummen rundade rondellen vid Vanadisplan, fortsatte över Gävlegatan och Sankt Eriksgatan, ner till Norra stationsgatan. Långtradarna brusade förbi och hon höll hårt i kopplet. I Sankt Eriksparken fanns ännu ett grönområde. Tummen drog iväg, stanna upp, nosade, vände runt, nosade igen, kissade och sprätte med tassarna. Efter att ha gått uppför Dannemoragatan var de hemma igen. Vägen var inte så rolig för hundar. Bilismen ökade, vägarna breddades och alléerna försvann. Stadsarkitekterna tog ingen hänsyn till sällskapshundarnas vardagsbehov.

I tamburen tog hon av Tummen kopplet. Han sprang ut i köket och drack vatten. Nu hade Kristin bestämt sig för vad hon skulle ha med.

På vardagsmorgnarna gällde andra rutiner. Kristin hade redan på sig träningsoverallen. När vägguret visade halv tio, tryckte hon ner fötterna i jympaskorna, satte bältesväskan om midjan och kepsen på huvudet. Hon joggade ut på gatan och Tummen lunkade på. När hon sprang, hade han inte ens uppnått marschfart.

Strax efter tio, sprang de över Odengatan, framför trappan till Stadsbiblioteket, in i parken och förbi vattenfallet. Kristin ökade farten. Hon ville få upp pulsen och halvsprang stigen som brant ledde upp till Observatoriekullen. Tummen gjorde ett krumsprång, skällde i kopplet. Hon siktade kentauren med bågen. De var framme. Kristin stödde sig mot knäna, tog några djupa andetag och stretchade. Hon tappade kopplet och Tummen slet sig. Med kopplet efter sig, sprang han runt, lekte och brottades. Kristin kallade på honom och han kom lydigt tillbaka. Han flämtade och hon fick tag i kopplet. Kristin sa adjö till gänget, tog stigen ner mot Drottninggatan och fortsatte Observatoriegatan bort till Vasaparken. De tvärade genom parken och fram till Odengatan. Där låg Café Ritorno.

Kristin och Tummen fortsatte Observatoriegatan bort till Vasaparken, tvärade och gick över Odengatan, till Café Ritorno. Klockan visade på halv elva. Lunchgästerna hade ännu inte hunnit dit. Kristin hade tur. Stambord i solen var ledigt. Servitrisen kom förbi:

          Hej, Kristin! Det vanliga?

          Hej, Anita! Ja tack!

Hon öppnade portföljen, tog upp skissblocket: Plano storlek ”F1” och tuschpennan, av märket Pelican.

Anita ställde fram: En stor kopp cappuccino, assietten med limpsmörgås och, som pålägg; ost, skinka och en halv tomat. Chokladbiskvin med nybakad mandelbotten låg bredvid. Anita kom tillbaka med en skål friskt vatten och gav Tummen en bit skinka. Han smackade och Kristin tackade.

Hon åt upp smörgåsen, smakade på kaffet och naggade i kanten på biskvien. Anita kom förbi och Kristin berömde:

          Gott som Alltid!

Anita log och gick iväg till nästa gäst.

Tummen drack vatten och trött efter leken, lade sig under bordet och blundade.

Kristins arbetsögon skannade efter intressanta människor och hann med några teckningar, innan lunchgästerna kom.

Hemma igen, på arbetsbordet, låg ett manuskript och väntade. en nyöversättning av Alexandre Dumas den Äldres: ”De Tre Musketörerna”. Hon höll på med illustrationen till texten: ”D’Artagnan kom in med dragen värja”, insåg att, om hon inte tog med sig den till Tallholmen, skulle hon inte bli kunna hålla ”deadline”. Fram med arbetsväskan och stoppa ner laptop, skrivare, manus och skissblock. När som helst, som blixt från klar himmel, fanns idéerna färdiga i huvudet. Allt hon behövde göra, var att få ner dem på papperet.