Så var det då.

Vad skulle hon behöva ha med till Tallholmen? Kristin hade lagt fram allt på sängen. De hade hyrt ett hus och inte leva i tält på någon campingplats. Hon tittade på klockan. Packningen fick vänta…

Kristin ropade:

          Är det någon som känner för en promenad?

Inget svar…

Hon visste att Rudolf var i ateljén och plockade ihop konstnärsgrejorna inför resan.

Försiktigt gläntade hon på Johans dörr. Han stod på knä med hörlurarna på, mixtrade med datorn och såg irriterad ut. Turid på golvet i sitt rum och läste en bok. Kristin frågade igen och Turid svarade:

          Jag skulle gärna följa med, men den här Amundsen var en förebild för dagens upptäckare!

Hundrastningarna följde ett uppgjort schema:

På vardagsmorgnarna tog Rudolf med Tummen på en sväng runt kvarteret. Hemma igen, hällde han hundmaten i skålen och bytte gammalt vatten mot fräscht. När det var klart, sa han adjö till Tummen, tog axelväskan med smörgåspaket och lunchbox och stängde dörren bakom sig. Någon gång, när Kristin var tvungen att gå på möte, följde hunden med Rudolf till ateljén.

Kristin skötte sitt företag hemifrån. Efter första arbetspasset, skulle hon och Tummen gå ut på lunch. Han svansade runt och gnällde: ”Nu sker snart en olycka!” Hon reste sig upp, kastade en sista blick på arbetsbordet och satte kopplet på Tummen.

När barnen kommit hem från skolan, var det deras tur. Enligt köksalmanackan hade Johan hand om dagarna med jämt datum och Turid de udda. Kristin hade sagt:

          En gång för alla; om ni vill byta med varandra, så, omedelbart, skriv upp det i köksalmanackan!

Barnen gick upp med Tummen till Vanadislunden. Johan och hans kompisar kastade boll som hunden sprang efter. Ett enkelt nöje som Tummen älskade. Turid och Tummen lekte kurragömma. Tummen stod och luktade på något och Turid gömde sig. Hon ropade: ”Här!” Han tittade omkring sig, letade och satte nosen i marken.

Tillsammans gick föräldrarna ut på dagens sista promenad. Tummen tog god tid på sig och de kunde, i lugn och ro, planera inför morgondagen.

På helgerna var Kristin tidigt uppe: Lättja betalde inga räkningar. Hon duschade, klädde sig och skedade upp hundmaten:

          Tummen, mat! Varsågod!

Han sov med magen i vädret, vaknade, sträckte på den korta kroppen och gäspade. I ett språng, stod han framför skålen och glufsade i sig allt. Någon sekund senare var skålen tom. Tummen tittade ner i skålen och slickade på bottnen. Med sorgsna ögon, blickade han upp mot Kristin: ”Finns det inget mer? Bara lite till!”

Hon höll på att ge med sig, med risk för att han skulle beskylla henne för hänsynslös känslokyla, svarade hon:

          Du blir för tjock!

Han lunkade moloken bort till vattenskålen, slaskade ner köksgolvet och återvände till beabädden.

Bara hon och hunden var vakna. Kristin tog med sig frukosten till arbetsbordet. Hon försjönk i sina uppdrag och kaffet kallnade. Tummen tittade in och vägguret visade på kvart i nio. Hon klädde på sig. Tyst smög de ut i trapphuset.

Klockan nio gick Kristin och Tummen längsmed Vanadisvägens allé och bort mot Röda bergen. Då och då, stannade han till, ”läste dagens tidning”, luktade och markerade revir. Kristin stod bredvid och väntade. För att ha någonting att göra, kom hon att tänka på hur berömda människor levt, förr.

Rudolf och Kristin satt vid middagsbordet och talade om konstnärsbiografier, författarnas brev och forskarnas dagböcker. Samtalen som väckt Turids intresse för upptäckare och uppfinnare.

Före 1900-talet var så gott som alla beroende av att arbeta med sina kroppar och använda enkla redskap. Genier som René Descartes, Isaac Newton, Christofer Polhem och Charles Darwin gavs möjlighet till att studera. Men, liksom alla andra, var de beroende av ljuset från solen. De steg upp tidigt, arbetade fram till lunch och, efter en stunds vila; dagens promenad. Tankarna vilade, lungorna andades in frisk luft och blodomloppet spred ut syret till leder och muskler.

I ensamhet, eller tillsammans med en kollega, gick han med sin spatserkäpp, förbi rådhuset, över torget och ut i skog och mark. Våren doftade av mylla. Fåglarna sjöng. Bland buskar och träd, sprang kronhjortar och harar. Vandraren öppnade sinnena och studerade människors vanor, djurens beteenden och naturens metamorfoser.

Franska impressionister, som Manet, Monet och Degas, flyttade från dystra ateljéer och ut till verklighetens fria luft. August Strindberg skrev mästerverket: ”Röda Rummet”. Hjalmar Söderberg beskrev Martins Bircks existentiella förtvivlan: ”Gud, ge mig ett tecken!” Eller, Doktor Glas i sina melankoliska tankar kring Helga, hör klockklangen från Jacobs kyrka.

I nutidens stressade liv, föredrog medborgarna hellre snabba men kortsiktiga resultat. Promenaderna och vandrandet, ersattes av: Workout, intervallträning på asfalterade vägar, nautilusmaskiner eller motion på rullskidor. En simpel hundpromenad, imponerade knappast på varken arbetskamrater eller vänner: ”Hundar tar tid och är till besvär!”

Kristin och Tummen gick fram till några andra ägare och deras hundar. De hälsade. Hundarna viftade på svansarna och nosade varandra därbak. Ägarna log åt deras beteenden och frågade:

          Är det en hane eller tik? Vad är det för ras? Vad heter hunden? Hur gammal är den?

Vad hundarna hette kände alla till, men värre var det med ägarna. Kristin lärde känna dem som hade samma tider som hon. De utbytte några artiga fraser och fortsatte sedan åt var sitt håll.

Kristin och Tummen rundade rondellen vid Vanadisplan, fortsatte över Gävlegatan, Sankt Eriksgatan och ner till Norra stationsgatan. Långtradarna brusade förbi och hon höll hårt i kopplet. Borta vid Sankt Eriksparken fanns ännu ett grönområde. Tummen drog iväg, stanna upp, nosade, vände runt, nosade igen, kissade och sprätte med tassarna. De gick uppför Dannemoragatan och var hemma igen. Bilismen ökade, vägarna breddades och alléerna försvann. Stadsarkitekterna tog ingen hänsyn till varken de gåendes eller hundarnas vardagsbehov.

I tamburen tog hon av Tummen kopplet. Han sprang ut i köket och drack vatten. Nu hade Kristin bestämt sig för vad hon skulle ha med till Tallholmen!

På vardagsmorgnarna, när Rudolf gått till arbetet och barnen till skolan, gällde andra rutiner:

Kristin satt och arbetade i träningsoverallen. Vägguret visade halv tio. Hon tryckte ner fötterna i jympaskorna, kopplade bältesväskan om midjan och tryckte ned kepsen på huvudet. De sprang ut på gatan. Hon flåsade och han inte ens uppnått marschfart.

De sprang, strax före tio, över Odengatan, framför trappan till Stadsbiblioteket och in i parken. För att få upp pulsen, ökade Kristin farten efter vattenfallet. Tummen drog henne fram i kopplet, bort till Handelshögskolan och uppför stigen till observatoriet. Kentauren spände sin båge, bort mot Gasklockan vid Värtahamnen. De var framme.

Tummen gav ifrån sig glada skall, gjorde ett krumsprång och slet sig. Han sprang iväg, med kopplet efter sig, bort till hundkompisarna. Kristin gick fram till hundgänget, stödde händerna mot knäna och tog några djupa andetag. Medan hon stod och stretchade, fortsatte hundarna med Tummen låtsasanfall, tafatt och brottning. Tummen stannade upp för att hämta andan. Han flämtade och hon satte på honom kopplet. Kristin sa adjö till gänget, tog stigen ner mot Drottninggatan och gick Observatoriegatan bort till Vasaparken. De rundade gräsmattan, upp till Odengatan och över till Café Ritorno.

Klockan visade på halv elva. Lunchgästerna var ännu inte där. Kristin hade tur. Stambordet i solen var ledigt. Servitrisen kom förbi:

          Hej, Kristin! Det vanliga?

          Hej, Anita! Ja tack!

Hon öppnade portföljen, tog upp skissblocket: Plano storlek ”F1” och tuschpennan, av märket Pelican.

Anita kom med brickan: En stor kopp cappuccino. På en assiett: Limpsmörgåsen med ost, skinka och en halv tomat. Bredvid på fatet låg chokladbiskvin med nybakad mandelbotten. Kristin plockade fram sitt kontokort. Anita kom tillbaka med notan och, till Tummen: En skål friskt vatten en skiva kokt skinka. Kristin betalade och Tummen smackade.

Hon åt upp smörgåsen, smakade på kaffet och naggade i kanten på biskvien. Anita var på väg till en annan gäst. Kristin passade på att berömma:

          Gott som Alltid!

Anita nickade och log.

Tummen drack lade sig under bordet och blundade.

Arbetsögonen skannade av omgivningen och sökte efter intressanta människor och motiv. Hon hann med några teckningar. Lunchgästerna markerade stolar och ställde sig i kön. Kristin packade ihop sina saker och väckte Tummen.

Hemma på arbetsbordet låg ett manuskript och väntade: Nyöversättningen av Alexandre Dumas den Äldres: ”De Tre Musketörerna”. Hon höll just på med att illustrera texten: ”D’Artagnan kom in med dragen värja”. För att hålla ”deadline”, insåg Kristin, måste hon ta med arbetet till Tallholmen. Annars skulle hon inte kunna hålla ”deadline”.

Som en blixt från klar himmel, fanns idéerna färdiga i huvudet. Då måste hon vara beredd och fånga in dem på ett papper. Arbetsväskan med laptop, skrivare, manus och skissblock vägde en del. Tur att de hade bil.