Om vi verkligen är ensamma, eller bara efter många ljusår, kommer att få kontakt med intelligenta varelser långt borta i universum?
Har UFO-login blivit till vår tids religiösa tro och Messianism?
Hur skulle människorna som lever på vår planet Tellus reagera om vi tvingas till att dra slutsatsen:
”Ja, så länge vi varken kan upptäcka något säkert tecken på att Gud finns, eller att vi, möjligtvis i en avlägsen framtid, kan komma i kontakt med utomjordingar, så är vi ensamma. Punkt slut.
Länder i hela världen investerar otroligt mycket pengar i att utforska andra planeter i Solsystemet, letar andra jordliknande förhållanden, på solsystem utanför vårt eget och, samtidigt lever vi i en ”bostadsbubbla”, där vi förutsätter att räntorna inte kommer att höjas och lånen aldrig kommer krävas tillbaka.

Vad skulle hända bland oss människor som lever just nu, om vi istället skulle acceptera tanken om att vi är ensamma ute i rymden och anpassar oss till den hypotesen?
Det finns förstås de människor som t ex i den italienska maffian, fullständigt struntar i miljöförstöring, krig, naturkatastrofer, giftspridning, klimatförändringar, svält och flyktingar. Det enda som räknas, är hur mycket pengar de får in och hur stor makt de kan få, i samhället.
Andra samvetslösa och obetänksamma, räknar kallt med att framtida generationer människor kommer att kunna lösa de problem som vi själva inte klarat av.
Men, hur som helst, om vi är ensamma i universum, måste vi snarast ta itu med de problem som kan uppstå om vi inte kan erövra eller exploatera en annan planet någonstans ute i rymden.
Den dagen vi inser att vi verkligen håller på att förstöra våra egna och följande generationers möjligheter till ett drägligt liv.
Enligt samma producent som tillverkat det här filmklippet, skulle människorna för att helt utplåna allt liv på Tellus spränga minst 100 atombomber. För att vara helt säker på att ingen skulle överleva, behövs det 300 atombomber. Det är inte explosionskrafter i sig som dödar människorna och allt annat levande, utan radioaktiviteten som sprider sig, efter explosionerna.
Länge har människorna fruktat en domedagsprofetia, men då med ett påhittat hot om ”Guds Straff”, att jordaxeln skulle tippa, jorden stanna, solen slockna, en meteor träffa jorden, anfall från aliens eller Klimatförändringens konsekvenser.
Alla är möjliga, men knappast sannolika.
Ändå finns det en risk med att förutsätta att det finns andra intelligenta varelser ute i rymden:
Varför skulle vi vara intressanta för dem?
Varför skulle de vilja hjälpa eller rädda oss, från oss själva?
Skulle vi själva inte säga: ” – Det är Evolutionens gång och så har det alltid varit. Civilisationer uppstår, faller och försvinner. Inget konstigt med det!”
Om vi inte bryr oss om att säkra vår egen framtid här på Tellus, varför skulle andra intelligenta varelser göra det?
Mänskligheten idag, fredagen den 29 september 2017, fungerar som en människa som spelat upp alla sina pengar, gått ner sig i missbruk, blivit självmordsbenägen, stulit pengar från sin egen familj och släktingar, bränt alla skepp och broar.

Vi jordbor kan lägga skulden på någon annan, på varandra, förklara händelserna med Gud, Karma eller Ödet, men det kommer inte att leda någon vart.
Samtidigt hoppas vi på att framtida generationer människor kommer att lösa alla de problem som vi har orsakat och inte kunnat eller velat lösa.

Därför borde vi förutsätta att hypotesen att det INTE finns några intelligenta varelser ute i universum som kan hjälpa oss, så att vi själva vaknar och, tills vidare, försöker lösa våra problem tillsammans.
Optimism och önsketänkande (som Cargokulten) leder bara till passivitet, apati och inlärd hjälplöshet.