”Originalen som försvann.

Originalen bortrationaliserades och ersattes experter, ute i mediebruset, ställde krav på objektivitet, mer än självupplevda berättelser.

Nu hade Socialstyrelsens långa armar hittat fram ut till ”seniorerna” i obygden och beslutsamma administratörer omhändertog ”De ensamma”. En nyutbildad socionom kom med transportbil, valde bland möbler och pekade ut de saker som kunde ha affektionsvärde. Ingen visste säkert, men någon annan bland seniorerna kunde vara allergisk. Så, tyvärr, katten Måns måste finna en ny försörjningsbas. Flyttlasset och den ensamstående åkte iväg. Huset stod kvar. Framme vid tröskeln, stjälptes originalet av från pirran och in i en modern enrummare med hög hyra.

Ett meningsfullt liv ute i glesbygden gav inte några pensionspoäng. Stadsdelsförvaltningens kurator gjorde en ekonomisk utredning, utgick från existensminimum, gjorde en budget och såg till att hyran blev betald.

Hemtjänstens biträden kom med plastförpackningar med mat. De ställde in den i mikrovågsugnen och gick in till originalet:

          Nu är snart maten klar. Det ska väl smaka gott?

          Vad är det för nåt?

          Ska se efter. Vad vill du ha att dricka?

          Vad finns det?

          Vet inte. Går det bra med vatten?

För trygghetens skull övervakades de, som själva huggit ved och hämtat vatten, de som kunnat hembygden på sina fem fingrar, med en datoriserad teve, dold kamera och mikrofon. Den ensamstående satt i fåtöljen framför teven. Plötsligt försvann bilden och ljudet. En anonym röst frågade:

          Hur är det idag? Allt väl?

Medan originalet satt tyst och tänkte efter, kom bilden och ljudet från teven tillbaka.

I framtiden skulle hemtjänstens monotona arbetsuppgifter utföras av digitala maskiner och apparater. Förbättringarna gynnade skattebetalarna. Med högre krav på säkerhet och effektivitet, behövde de boende inte längre drabbas av ”den mänskliga faktorn”. Sköterskor från hemsjukvården kom en gång om dagen, delade medicin och kontrollerade att alla förordningar följdes till punkt och pricka. De pratade och förklarade, men ljudet från teven överröstade allt.

Originalet ropade:

          Jag hör inte vad du säger.

Biträdet skrek tillbaka:

          Använd fjärrkontrollen!

          Var är den då?

Inget svar. Lika plötsligt som de dykt upp, var de borta igen.

 

Med rollatorn framför sig, gick originalet ut från toaletten. Det bullrade till utanför ytterdörren. Originalet gläntade och kikade ut i trapphuset. Ännu ett flyttlass, antingen på väg ut eller in. Omsättningen på ”seniorer” var stor. När biträdet från hemtjänsten kom på eftermiddagen, frågade originalet:

          Vem är det som har flyttat?

          Vet inte… Jag är bara en vikarie för Anna.

          Vem är Anna?

Församlingens diakon kom på besök:

          Kom till gudstjänsten klockan elva på söndag. Efter gudstjänsten dricker vi kaffe och äter hembakta kakor! Det vore väl trevligt? Bara säg till, så ordnar vi med färdtjänst. Välkommen!

Varje original ställdes i en kö. Om originalen överlevt, flyttades de över till ett gruppboende.

Personalen vakade dygnet runt. Den boende som inte kunde sova, fick en sömntablett. Klockan kvart över sju, kom assistenten in i sovrummet, tvättade av den boendes kropp och krängde på kläderna och skor. Med en sväng hamnade den boende i rullstolen och kördes ut till dagligrummet. Frukostbrickan stod färdig. Alltid detsamma. En kopp svart kaffe, två sockerbitar, ett glas multivitamindryck, en ostsmörgås, en prickigkorvsmörgås och ett hårdkokt ägg.

Dag efter dag, samma rutiner. Den boende hade snart tappat känslan för tid. Armbandsuret var försvunnet. Det var för värdefullt och boendeföreståndaren förvarade det i ett värdeskåp inne på expeditionen. Där, sa man, kunde ingen stjäla det. Timme? Veckodag? Datum? Månad? År? Vad gjorde det för skillnad? Tiden försvann, eller stod stilla. Ena dagen, Julafton och risgrynsgröt med mandel. Så midsommaren, med sill men utan snaps. Löständerna, liksom allt annat, försvann. Assistenterna sa att de försvunnit med tvätten.

Assistenterna satt, rastlösa och stampande med fötterna. De matade de boende, tryckte skeden mot läpparna och sa: ”Gapa!”

Ett original ville skämta:

          Äta bör man, annars dör man!

Assistenten ville visa sig lika rolig och svarade:

          Äta gör man, ändå dör man!

Annars pratade assistenterna mest med varandra, skvallrade högt, kommenterade teveprogrammen och spelade den senaste hitmusiken.

Byborna skulle skriva och berätta om ”originalens” verkliga liv, i Stiftelsen I Hafsbandets årsbok ”Till Havs”.”