Ensamheten är en modern uppfinning.
 
”Att uppfinna ensamheten” är en självbiografisk bok av den amerikanske författaren Paul Auster.
 
Tyvärr handlar inte boken så mycket om just att: ”Uppfinna ensamheten”.
 
Ensamheten tycks vara en uppfinning som uppstått, eller som någon eller några uppfunnit efter att det gamla jordbrukssamhället övergått eller tagits över av Industrialismen.
 
Människor har i tusentals år klarat av perioder av ensamhet. Enslingar som bodde ute i stugor eller kojor. Eremiter av religiösa, politiska eller sociala skäl, drog sig undan byar och samhällen.
 
Det var inte ovanligt att husen ute på landsbygden kunde ha några kilometer eller mil mellan sig. Människor behövde varandra, för att hjälpa varandra. Andra valde att klara sig på egen hand. Så har människor levt, t ex på den sibiriska tundran.
 
Trots att vi i nutiden trängs samman på allt mindre ytor, påstås det att ensamheten ökar.
 
Nutidsmänniskorna riskerar att förlora medkänslan och empatin, då de sitter framför mobiler, datorer eller teveapparater.
 
Ändå möter vi dagligen människor på vägen till affären, arbetet eller i bostäderna. Varifrån kommer denna uppfattning att vi idag lever ”ensamma”?
 
Eller, rättare sagt, ingår det i dagens uppfostran att vi alltid ska vara tillsammans och göra saker tillsammans?
Allt liv måste inte vara socialt och kollektivt. Det finns många människor som t ex får bättre koncentration och fokusering, i ensamhet än i sociala sammanhang.
 
Andra föredrar att sitta och arbeta bland andra människor, ha på musik på hög volym, teven på eller samtalar i mobilen.
Idag, år 2017, är det närmast en konst att finna ensamheten. Inte ens ute i naturen finns någon ensamhet.
 
Allt oftare hör vi från massmedia att ”ensamheten är farlig, skadlig och till och med livshotande”. Varför det? Som om den sociala samvaron skulle krackelera eller implodera, om människor tog en ”ensamhetens vita vecka”, då och då?
 
Det så klart att föreningar, organisationer, företag och andra rörelser som är beroende av ett sociala och kollektivistiska sammanhang, känner sig hotade av de samhällsmedborgare som inte är intresserade av att ”ingå i gemenskapen”.
 
Till och med hängivna individualister och libertarianer föredrar att samlas i grupper och hävda sitt oberoende.
 
Ensamheten är alltså en modern uppfinning som kom till när människorna ”urbaniserades”, flyttade in till städerna, bodde i flerfamiljshus eller radhus, arbetade tillsammans i gemensamma grupper och skulle fira sina semestrar tillsammans.
 
Den ensamma människan upplevdes som ett hot och en potentiell förrädare eller fiende. Den ensamme hade levt att vara utanför gemenskapen, men ”Varför?” Vad fanns att vinna på det. Hade hen en hemlighet, dolde ett brott, en avvikande läggning eller var en framtida upprorsmakare?
 
”Det måste finnas ett skäl, en orsak, till att någon föredrar att vara ensam. Speciellt i vår tid, när det bara är några meter mellan varje individ!”
Visst, Människan är en social varelse och en flockvarelse, men hur mycket och till vilken grad?