Redbarhet.

Kraftkarlarna arbetade i fabriken eller hamnen. De som ville se mer av världen, mönstrade på fartyg. Pojkar sökte värvning i Armén eller Flottan. De avverkade sina år och belönades med tjänstgöringsintyg. Med det i handen var det lättare att få jobb.

Om servitörerna i barer och restauranger var artiga och ärliga, kunde de avancera till hovmästare. I hotellreceptionen stod de som behärskade tyska, engelska och franska. Många gick kvällskurser och lärde sig maskinskrivning, bokföring och personaladministration. De med läshuvuden, studerade vid universiteten, blev forskare och professorer.

Ett hembiträde fick inte ha vare sig fästman eller barn. Helst med goda referenser och intyg från tidigare arbetsgivare. Pigorna var i tjänst dygnet runt. De lagade mat, städade, dammade och putsade. Pigkammaren låg vägg i vägg med köket. Där skulle de hålla sig osynliga och beredda, tills att herrskapet ringde.

Stiliga flickor anställdes i stadens butiker. De händiga blev fabrikssömmerskor. Många unga kvinnor sökte sig till sjukvården. Sjuksköterskeyrket var ett kall, men, med tur, kunde de i framtiden tituleras: ”Doktorinna”.

De arbetsovilliga, kriminella och annat löst folk satte polisen in på korrigeringsanstalter, i fängelser eller sinnessjukhus: ”Den som inte arbetar, ska heller inte äta.”

 

Stadsborna hade en gång själva gjort resan från landsbygden till staden. Många av dem överlevt skärselden, såg sig som förmer än andra och blev dryga och skrytsamma. De från landsbygden skulle härdas med samma behandling och förödmjukelser:

          Vad är du, en ingenting som inte vill anstränga dig och ta skeden i vacker hand?!

Dialekter förbjöds. Förmannen knackade på axeln:

          Vi har fått klagomål på dig. Stick, eller tala så att folk begriper!