Förstfödslorätten.

På landsbygden betydde egendomen allt. Utan den var man ingenting. Släkten och ägorna var oskiljaktiga. Enligt traditionen skulle de äldste sonen ärva gården. De övriga sönerna sökte sig bort till andra gårdar och arbetade som drängar. Om de arbetade hårt och snålade in på allt överflödigt, kunde de en vacker dag bli sin egen herre, gifta sig och bilda familj. Döttrarna giftes bort eller, i sämsta fall, stanna kvar på nåder.

Sten var näst äldst av sönerna, men hade ögonen med sig och såg till att sysslorna blev gjorda. Bonden förde in Sten in i finrummet, stängde dörren bakom och hörde så att ingen tjuvlyssnade. Fadern sa med allvar i rösten:

          Du, min pojk, får överta gården efter mig. Hellre nu bryta mot förstfödslorätten än att, när det är så dags, inse att gårdstomten övergivit oss. Men lova att aldrig sälja eller skifta!

          Jag lovar!

Bonden spottade i näven:

          Det tar vi i hand på!

Sten ärvde gården och gifte sig med Laila. Hon födde tre söner och två döttrar. Den yngsta dottern dog i barnsäng. Föräldrarna lärde barnen i hur man mjölkar korna, matar grisarna, letar ägg i hönshuset, skär med lie och hackar betor. Alla var med och hjälptes åt. Sonen Rutger var den som aldrig gnällde och klagade. Han blev Stens favorit.

Tiderna förändrades.

Sten och Laila levde kvar i det gamla. Inte heller Sten brydde sig om förstfödslorätten. Han sa till Åsa:

          Det kan inte hjälpas: Förtjänst går före blod. Rutger har förtjänat att överta efter oss.

          Så får det bli.

Familjen satt samlad vid matbordet. Sten reste på sig och sa: – Liksom min far en gång bröt mot den förstföddes rätt till arvet, får Rutger överta gården och allt som ingår efter oss. Du, min son, har lagt ner din själ i arbetet och förtjänar att hålla traditionen levande. Våra förfäder ska inte ha kämpat förgäves. Jag lovade far att varken sälja eller skifta egendomen. Här, inför hela familjen, vill jag att du, Rutger, lovar oss detsamma?

          Jag lovar.

Den äldste brodern höll tyst men gav Rutger en ilsken blick. Sten såg det och sa:

          Sagt är sagt. Mitt ord ska gälla!

Sten och Laila begravdes på socknens kyrkogård. Rutger och hustrun Aina bjöd på begravningskaffe och sju sorters kakor.

När syskonen var på väg ut, sa den äldste brodern till Rutger:

          Far behandlade oss, dina syskon, orättvist. Vi har också arbetat och slitit. Sälj gården och ge oss det som vi har rätt till.

          Det kan jag inte. Jag har lovat!

En natt stod allt i lågor.

Liknande händelser utspelades på andra ställen. Barnen, utleda på ändlöst trälande, sålde egendomen på auktion. Framtiden fanns i stan. Där kunde de arbeta, bo bekvämt, tjäna pengar och bilda familj.

          Om våra förfäder levt idag, hade de säkert gjort som vi. Glöm och gå vidare!

Landsbygden avfolkades.

 

Egenföretagaren Torkel Kling var gift med Åsa. De hade barn och försörjde sig som lantbrukare. Torkel fuskade aldrig, men drog av det han kunde. I god tid innan förfallodatumet, lade han kuverten på Postens låda, med budget, kvartalsrapport och vinstprognos. Ovanför skrivbordet hängde almanacka och amerikaklockan: tick-tack, tick-tack…

Många av de unga som stannat kvar i bygden var arbetslösa. Han kände sitt ansvar och anställde folk när behoven fanns. Varje år hörde Arbetsförmedlingen av sig:

          Hur går det? Kan du anställa någon till?

Torkel och Åsa hade vuxit upp tillsammans. Hennes far hade ägt granngården. När skörden slog fel, blev han tvungen att belåna egendomen. Amorteringar och ränta steg och för att kunna betala lånet, sålde han gården.

I tonåren hade Torkel och Åsa legat på höskullen och talat om framtiden. Ha sa:

          När jag övertar gården efter far, ska vi arbeta hårt och köpa tillbaka er gård. Vi ska inte ta ledigt en enda dag och kämpa på ända tills vi blir oberoende.

          Javisst, sa Åsa och skrattade: ”Erk du! Maja du! Var ska vi ta’t?”

När den dagen kom, såg livet annorlunda ut. Om företaget och familjen skulle överleva, måste vinstkurvan visa en obruten kurva uppåt. Några marginaler fanns inte. Utvecklingens blodhundar gav skall och följde dem i bakhasorna. Ingen tid för att torka svetten från pannan.

Torkel steg upp tidigt, drog på sig overallen och satte sig framför kontrollpanelens skärm. Var allt som det skulle?

Åsa kom in i morgonrocken med havregrynsgröt, egenproducerad mjölk och rårörda lingon. De åt en rejäl frukost med ägg, bacon, korv och potatis. Hon frågade:

          Kan vi åka på semester i sommar?

          Vet inte om jag kan finna nån avbytare. Så behöver vi nya maskiner. De vi har är inte tillräckligt effektiva. Kan ju alltid hoppas…

          Det löser sig nog!