SOLIDARITET och SYMPATI.
Substitut?
De känslomässiga bindningarna och sammanhangen håller på att försvinna.
De ersätts av KOMMUNIKATION och MEDIA.
Vi pratar inte längre med varandra. Vi ”kommunicerar”.
Vi känner inte längre för varandra. Vi engagerar oss, blir intresserade, analyserar, förklarar och förstår.
Tillvaron blir alltmer komplex och abstrakt.
Empatin är en intellektuell kapacitet, inte en känslomässig bindning.
Psykoanalytikern Carl Gustaf Jung menar att vi genomgår en förvandling, från en kollektiv och omedveten varelse, till att bli en individ och medveten: ”Individuationsprocessen”.
Vad är det högsta målet?
Jo, att bli: ”OBEROENDE”.
Varför det?
Hur då?
Från vem eller vilka?
Är känslomässiga bindningar något negativt?
Blir vi mer lyckliga om vi lever som OBEROENDE INDIVIDER, än är beroende av ett kollektiv, t ex Samhället?
Vilka individer skulle kunna överleva utan att vara beroende av ett kollektiv, eller ett socialt sammanhang?
Vem skulle klara av att leva helt oberoende av andra människor, eller levande varelser?
Det egendomliga är att KOMMUNIKATIONEN ersätter SOLIDARITETEN. Det är självklart det som populistiska rörelser använder som argument, oavsett om det handlar om religion eller politik.
En abstrakt föreställning ska vara mer betydelsefull än känslomässiga, ”irrationella”, bindningar.
Individen har som mål att ”frigöra sig” från Samhället och bli ”oberoende”.
Detta är naturligtvis en illusion.
Hur kom jag att tänka på det här?
Jo, varför är så många människor i Sverige, ett av världens, materiellt sett, rikaste länder, så besvikna, sorgsna, bittra och tysta?
Om vi har det så bra, varför upplever människor sig vara isolerade, ensamma, nedstämda, deprimerade och stressade?
Är vi, som existentialisterna menade: ”Dömda till frihet”?