Vad hade August Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg eller Karin Boye sagt om Svenska Akademiens tystnadskultur, år 2017?

Nu, då jag skriver detta, fredagen den 29 december 2017, har hittills ,vad jag läst, ingen ställt en sådan fråga.?

Det som gör mig allra mest besviken och, rent ut sagt, förbannad, är hur flera av akademiledamöterna i Svenska Akademien, har besudlat skönlitteraturens funktion, kraft och kreativa förmåga!

Dessa ledamöter som hållit tyst om vad de vetat, varit medvetna om och deltagit i, har aldrig någonsin insett, förstått och förändrats (till det bättre) av alla de upplevelser, kunskaper, information och visioner om Människan, Samhället och Naturen.

De må vara aldrig så intelligenta och intellektuella, men de har ändå aldrig låtit alla böcker de har läst, göra något djupare intryck i deras livsval och privata uppgörelser.

Säkert kan robotar, datorer och programvaror utföra deras plikt och funktioner i det svenska kulturlivet, effektivare, enklare och resultat av högre kvalitet.

Deras beteende och tystnad, ifrågasätter alla de författare, poeter och aktörer  som, de senaste åren, har blivit utsedda till att belönas för sitt skrivande och skapande.

Deras likgiltighet, nihilism och cynism, har skadat svensk och internationell litteratur för åratal framöver.

Hur ska de akademiledamöter som sitter i Svenska Akademien idag, kunna rädda och återställa Svenska Akademiens ära, den skönlitterära världens förtroende och Alfred Nobels pris i Litteraturs status?

Oavsett inställning, deltagande eller skuldbörda, ser jag, Victor Rangner, ingen annan möjlighet än att samtliga av de ledamöter som sitter på de 18 stolarna idag, avgår. Helst före 2017:s sista dag: Söndagen den 31 december, år 2017.

Inte bara ”kulturprofilen”, utan alla dem i Svenska Akademien som bär ansvar för att dessa destruktiva handlingar och händelser möjliggjorts, förverkar förtroendet för inte bara Svenska Akademien, utanför samtliga (!) kvaliteter som människor i århundraden bakåt i tiden tillerkänt Kulturens, Konsternas och, i synnerhet, Skönlitteraturens andliga värde.

Har de ens läst och på djupet förstått böcker som Dostojevskijs ”Dubbelgångaren”, Herman Melvilles ”Bartleby” och Canettis ”Förbländningen?

Ett bevis för att envåldshärskare, diktatorer och ledare av auktoritära och grymma regimer, ändå kan uppskatta skönlitteratur och poesi. Stalin uppskattade Bulgakov. Hitler läste von Goethe.

En slags kulturell polarisering eller ”personlighetsklyvning”:

Den ”goda” sidan är helt och hållet avskild från den ”onda”.

Svenska Akademien  följer helt andra lagar och regler, än gemene man. De säger sig vilja värna om Människan och Humanismen, men bryr sig i realiteten mer om Fåfängans Marknad. De bryr sig knappast om alla de kvinnor vars pengar går till att läsa böcker, gå på teatrar och hålla det svenska kulturlivet i liv.

Är detta Svenska Akademiens och Kulturelitens belöning till alla dem som, på allvar, värnar om Sveriges och den övriga världens aktiva deltagande och stöd till att även nästkommande generationer får ta del av kulturskatten?

Problemet uppstod egentligen redan vid Bokmässan i Göteborg, hösten 2017. Litteraturen har inget annat värde, än att den säljer på bokmarknaden.

Författaren skulle likaväl ersättas av en skrivarrobot. Eftersom förlagen redan vet vilka böcker som säljer och vad majoriteten av läsarna vill investera sina pengar i, så varför ge människor förtroende för att skriva all denna ”bäst före”-daterade textmassa?

Slutligen och sist:

Gert Fylkings utrop: ” – Äntligen!”, har med denna tragiska händelse, fått en helt annan, oväntad, betydelse:

Äntligen!