”Ensamheten är vår tids största tabu”

Har journalisten Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens nyheter, rätt?

Så, enligt Lisa Magnussons Ledare i Dagens Nyheter,  uppdaterad den 29 december 2017:  ”Ensamheten är vår tids största tabu”.

Min spontana uppfattning är att ordet och begreppet ”ensamhet” är alltför brett, diffust och mångtydigt.

Man brukar hänvisa till engelskans: ”Alone”, ”Loneliness”, ”Solitude” med mera.

Även i svenskan finns det synonymer eller närliggande begrepp. (Källa: Synonymer.se):

avskildhetisoleringenslighetavsaknad av sällskapövergivenhettomhet

Alienation? Utanförskap? Främlingsskap? Oförståelse? Distansering? Tystnad?

Rädsla för intimitet och närhet? Beroende, eller oberoende? Överdriven sentimentalitet? Nostalgi och längtan tillbaka en tid som aldrig kommer igen?

Rotlöshet? Hemlöshet? Villkorlig kärlek? Narcissism eller psykopatologi?

Brist på empati och ”theory of mind”? Avsaknad av gemensamma intressen och ovilja till att dela upplevelser med någon annan?

Så vilken  sorts ”ensamhet” är det man syftar på, i vardagsspråket?

(Uppgifterna hämtade från svenska Wikipedia, söndagen den 31 december 2017:)

I Sveriges huvudstad Stockholm bor över en och en halv miljon invånare.

Före pesten, cirka år 1700, bestod Stockholms (innerstad) av 50 000 invånare.

Med industrialiseringen år 1870, växte Stockholms befolkning till 136 000 individer.

Cirka etthundrafemtio år senare, har Stockholms befolkning (inklusive förorter) ökat från 136 000 individer, till 1 500 000 (innerstaden: 335 123 individer. Källa Wikipedia från år 2014).

”Befolkningstäthet, antal invånare per kvadratkilometer land: 4.934,5 (2015). Källa: Stockholm.se

Sverige har över tio miljoner invånare, med en befolkningstäthet på 22,6 invånare per kvadratkilometer.

Jämför med Sverige år 1910: 5,6 miljoner människor. (SCB)

Sverige år 1810: 2, 4 miljoner invånare. (SCB)

Europeiska Unionen har en halv miljard invånare, eller 512 155 106 medborgare, den 30 september 2017.

Världen, planeten Tellus hade en befolkning av 7 miljarder människor den 31 oktober 2011.

 

Själv lever jag ensam, med mina hundar Alice och Freja. Ensamheten är något jag har valt själv. Min uppfattning är att samvaro, förr eller senare, leder till trassel.

Tiden går. Varför inte använda de år jag har kvar, till att försöka göra något mer kreativt och konstruktivt?

Eremiter och enslingar som bor för sig själva, har det alltid funnits.

Isaac Newton var en. ”Lewis Carroll”, Charles Dodgson var en annan. så Ludwig Wittgenstein. Konstnärer finns det många: Leonardo da Vinci, Vincent van Gogh, Andy Warhol, med flera. Och så vidare och så vidare…

Känner jag mig ensam, så läser jag en bok. Just nu: ”Mitt hjärtas oro”, av Malou von Sivers. Den boken handlar också om ensamheten. Kanske en typisk svensk och stockholmsk ”ensamhet”, med rädsla, ångest och svårmod? Depression?

Med ett citat från Hjalmar Söderbergs pjäs Gertrud om: ”Köttets lust och själens obotliga ensamhet”.

Såsom ”introvert”, upplever jag starkast ”ensamheten” i närvaron av andra människor. Kända eller okända, har ingen betydelse.

Känslan av ”övergivenhet”, från barndomen, kan bli en självuppfyllande profetia och ond cirkel. Förväntar jag mig ensamhet, så kommer jag att skrämma bort dem som söker kontakt.

Är det jag som någon gång söker sällskap, blir jag, omedveten om integritetens gränser, en påträngande ”stalker”.

Kan det, känslan av övergivenhet, vara den innersta drivkraften och motivationen från de ”män med makt” som tvingar på sig kvinnor och använder allt de har, makten, till att kränka dem de egentligen trånar efter?

Det kan vara så, men jag vet inte.

Det finns också kvinnor som är ”stalkers” och försöker etablera kontakt med ensamma människor som inte vill.

Det finns män som kränker andra mäns integritet.

Om man redan som småbarn ständigt blivit sviken och övergiven, kan inte denna rädsla eller skräck, sätta sig djupt inne i själens mörker?

Det är en fråga som jag tror att även Malou von Sivers ställer i sin roman:

Var uppstår det själsliga såret?

Kan det någonsin läka?

Går det att bota, annat än med psykofarmaka?

Förs såret, med brist på engagemang, tid, intresse och kärlek, över till barnen och nästkommande generationer?