Avknoppning 1. (Kladd):

”Kristin knackade på Turids dörr, öppnade och frågade:

          Hej! Får jag komma in?

          Javisst! Har det hänt nåt?

          Jag har en idé. Både du och jag läser ju så mycket. Kanske vi kan skriva en bok tillsammans? En berättelse om hur människorna levt före oss?

          Jag måste tänka… En historiebok?

          En saga, eller krönika?

          Vad är en krönika?

          Jag fann beskrivningen i uppslagsboken. Ungefär så här: En personlig tolkning av en händelse, med krönikörens egna tankar och kommentarer.

          Vad är det för en händelse?

          Vad vill du att krönikan ska ha för händelser?

          Om upptäckter och uppfinningar, så klart!

          Vi skriver för kul skull. Ifall du tycker att det blir för tråkigt, får vi lägga projektet på is. Det vi inte vet, kan vi fantisera ihop: ”Licentia poetica”?

          Vad menas med det?

          Det är latin och betyder: ”Konstnärlig frihet”. Hellre ha roligt och hitta på, än att allt, in i minsta detalj, ska vara sant.

          Är inte det att ljuga eller luras?

          Inte alls. Vi måste ha något att fästa fantasierna på, ungefär som ett hus. Grunden, väggarna, taket, rummen och så all inredning. Vem byggde huset? Vilka var de som bodde där före oss? Vad gjorde de?

          Grottmänniskorna bodde i grottor och jagade dinosaurier.

          Vi behöver en röd tråd att följa. Själva berättelsen. Vad vill du att den ska handla om?

          Varför är vi, människorna, så speciella?

          Hur mycket tid har vi på oss? Ska vi skriva hela sommaren?

          Nä, jag vill hinna med annat också.

          Bra. Men vi måste sätta en gräns.

          Vi ska ju åka på semester. Fram till dess.

          God idé. Då har vi nästan två månader på oss. Vill du att andra ska få läsa vår krönika?

          Jo, Rudolf och Johan. Tummen, förstås!

          Då låtsas vi att även de vi inte känner ska förstå vad vi menar.

          Jag tycker ändå, även om vi hittar på, att vi håller oss till verkligheten. Så som det kunde ha gått till. Hur ska vi veta det?

          Vi måste leta. Jag har mitt arkiv. I arbetsrummet finns en del böcker och i vardagsrummet står uppslagsböckerna och kartboken. Så har vi stadsbiblioteket alldeles runt hörnet.

          Jag ska hinna med skolan också, och läxorna.

          Dem hjälper jag dig med. Annars skriver vi bara när du har tid och lust.

          Vad ska vi börja med?

          För att spara tid, har jag försökt skriva ett sammandrag, en ”plot”.

          Då plottar vi på!

Förhistorien.

Kristin förklarade:

          På sätt och vis, börjar det faktiskt med en slags dinosaurie. Ska jag läsa?

          Nej, jag ska läsa… Ska se… Det är så mycket!

          Jag vet. Det blev så där. Hur få med allt det nödvändigaste? Ber om ursäkt!

          Jag läser så mycket jag orkar. I teve har de alltid ett glas vatten bredvid sig.

          Vill du ha ett glas vatten?

          Hellre en läsk.

          Då hämtar jag en åt oss var.

Kristin kom tillbaka:

          Tröttnar du, så fortsätter jag. Ta paus när du känner för det. Vi kan dela upp berättelsen i mindre avsnitt.

Turid drack en klunk ur läskflaskan och sa:

          Nu börjar jag:

 

”Ödlans svans:

Historien var som bakdelen på en jätteödla. En bred kropp som sträckte sig utmed marken, smalnade av till en svans som försvann bort i det förflutna. Ödlan tittade runt omkring sig och valde vägen in i framtiden.”

 

Kristin lade till:

          Jag tror det är enklast om vi använder nutida ord. Vetenskapsmänniskorna har givit den här, allra första historiska perioden, namnet: ”Den förhistoriska tiden”.

Turid tänkte efter och sa:

          Varför det?

          Hur har de bestämt det?

          Nån klok människa har sagt: ”Det är vi människor som hittat på allt”.

          Aha.

”Alla levande varelser har vissa egenskaper gemensamma. De kan äta för att överleva, förflytta sig, anpassa sig och föröka sig. Charles Darwin, han som skrev boken om Utvecklingsläran, beskrev hur de som bäst kan anpassa sig till omgivningen, överlever. Ungefär som handen i handsken, eller att befinna sig på rätt plats vid rätt tid.

De första människorna levde: ”Ur hand i mun”. De kloka lärde sig av erfarenheten och undvek att begå misstag. Ändå kunde de drabbas av sjukdomar, bli skadade, svälta ihjäl eller dödas av andra varelser. Den enes död blev den andres död.

Livet bestod av att överleva för dagen. När vattnet och födan tog slut på ett ställe, vandrade de vidare till nästa. Utan risker, ingen mat.”

          Turid, vad säger du om det?

          Ja, det låter som om det stämmer. Bodde de här i Sverige?

          Nej, de har inte kommit hit upp, ännu.

          Fortsätt.

”Istiden.

Idag, ungefär trehundratusen år senare, tror vi att alla människor på jorden, kommer från Etiopien, i Afrika. Varför människor, för så där en femtontusen år sedan, valde att börja vandra, vet vi inte.

De levde som vandrare och nomader, med de allra nödvändigaste ägodelarna. För att klara sig, måste de vara nyfikna, vaksamma och uppmärksamma. Troligtvis fanns det människor som redan på den tiden var otroligt begåvade eller till och med genier. En sådan kunde ha varit en som de andra såg upp till som en övermänniska, en gud. Kanske att Gud i bibeln, alltings skapare, var en sådan?

För att klara sig, levde människorna ungefär som vargar, i flock. De lärde sig att samarbeta, varna varandra och jaga tillsammans.

Flockar, duktiga på att finna mat, växte. Det blev allt svårare att föda alla. Antingen att flocken drev bort dem som blev till en belastning, eller så föredrog de att fly.

De som stannat kvar, satte upp gränser och bevakade sitt område och revir.”

Turid sa:

          Nu måste jag få vila igen. Sen kan jag fortsätta läsa:

”Vi som lever här i Europa och Västerlandet, anser att vi har en gemensam historia.

Enligt den judisk-kristna läran, skapade Gud Adam och Eva till att leva i Guds Paradis, Edens lustgård. Gud trodde tydligen att kunskap var något farligt. Ormen lurade Adam och Eva att äta av kunskapens frukt och Gud fördrev dem ut ur lustgården. Många tycker idag att Skapelseberättelsen bara är en förklaring till hur världen blev till. Ändå kan det finnas kvar ett korna av sanning.

Efter Syndafallet, blev Adam och Eva föräldrar till Kain och Abel. Som straff hade Gud dömt Adam till att arbeta i sitt anletes svett. Sönerna växte upp. Abel blev jordbrukare. Kain och Abel gav Gud varsin gåva. Gud tyckte bättre om Abels och Kain blev avundsjuk. Därför mördade brodern. Gud upptäckte brottet och dömde Kain till landsflykt. I landet Nod, öster om Eden, mötte han en kvinna. Med henne fick han barn och barnbarn. De blev nomader och resande hantverkare. Men det är en annan historia… ”

Turid sa:

          Den struntar vi i, tycker jag.

          Ja, den hör inte hit. Det som betyder nåt, är att människorna valde mellan att antingen blir bofasta och försörja sig på jordbruk, eller, som Kain, bli nomader, resa och bo i tält.

          Att resa och bo i tält, låter mer spännande, tycker jag.

”Civilisationerna uppstod med jordbruket. Vi antar att den första civilisationen uppstod vid floddeltat kring Eufrat och Tigris, ungefär 3200 f.Kr?

Sumererna anses vara de första som odlade växter och hade tama djur. De kunde styra vattenflödena och på så vis bevattna åkrar med växter. Man tror att det var sumererna som uppfann hjulet, skriften och hur tiden skulle indelas.

Religionen sägs vara förstadiet till Vetenskapen. Skillnaden mellan att gissa och tro, än att förstå och veta. Människor som ville använda tiden till annat, tvingade andra till att arbeta. Hur skulle de förklara det? Jo, en högre makt hade valt ut just dem till att befrias från vardagens sysslor. De utvalda reste iväg och krigade med främmande folk.

De följde gudarnas vilja. Den högste guden skrev en lag, som bekräftade att de utvalda handlat rätt. Lagen gällde även den egna befolkningen. Upprorsmakare och brottslingar fängslades och straffades med tvångsarbete.

De nyfikna och modiga vågade ifrågasätta gud, de utvalda och lagen. De sökte bevis och argumenterade med domare och de utvaldas präster. Ute i den vilda naturen, upptäckte de med märkliga saker i. Stora föremål som liknade ben från levande varelser. Vassa stenar som såg ut som knivar eller pilspetsar. Prästerna förklarade att fynden kom från eldsprutande drakar, eller människoätande jättar.

De nyfikna grävde hålor i marken. De fann flera egendomliga ting. Prästerna hade förberett sig. De förklarade att, i Underjorden finns onda varelser som levde i mörkret. Den som mar med dem att göra, får i evig tid, brinna i Helveteselden. De nyfikna frågade om hur någon skulle veta det?

Prästerna svarade att Gud vet och ser allt. Gud är allsmäktig.

Befolkningen blev rädda. Hur skulle de kunna klara sig, utanför samhällets murar? För att försvara sig, valde de att tro på Gud, de Utvalda, Lagen och prästerna. Folket trodde på sådant de hört, hittat på själva eller drömt. De fantiserade de onda under jorden, drakar och jättar. De berättade om sagor, myter och legender.

De nyfikna blev tvungna att fly. De mötte andra vandrare, hantverkare och nomader. För deras del var det bra, för då kunde de få svar på många fler av sina frågor.

          Nu är jag trött, sa Turid. Ska vi sluta för idag?

          Det passar bra. Ska vi fortsätta, efter läxorna, i morgon?

          Visst. Vad ska det handla om då?

          Norden, Skandinavien och Sverige.

 

Följande dag, efter middagen och läxläsningen:

Turid sa:

          Skönt att vara klar med läxorna.

          Sedan, när vi är klara med det här, tycker jag att vi går ut med Tummen.

          Det gör vi!

”Norden.

Norden bestod av vild och orörd natur. Höga bergskedjor täckta av glaciärer i rörelse. Lös snö for upp i draget från brakande laviner. De kanade ner i raviner och avgrundsdjupa tomrum. Utmed bergens sidor, vid trädgränsen, böjde sig vindpinade björkar. Inunder dem, ogenomträngliga, milsvida barrskogar.

Frosten lättade i täta dimslöjor. Tundrans tjäle tinade och gyttjan löstes upp av vattnet. På fjället låg solvärmen på snön och bäckar av smältvatten som svämmade över i bottenlösa skogstjärn. Brusande forsar övergick i vågor som drevs iväg av havets stormvindar.

Kanske var det för tiotusen år sedan, eller mer? Det lilla vi vet, har vi hämtat från hällristningar och arkeologiska artefakter; fynd. Hur många människor bodde här på den tiden? I hela Sverige, kanske tiotusen? Vad hade de med sig? Jo, minnen av kunskaper och erfarenheter.

Isen hade legat som en evigt frusen glasyta över fastlandet. Ingen varelse kunde hålla sig levande. Växternas frön låg infrysta i permafrosten. Sjöar och vattendrag hade stelnat i sina rörelser. Livet inväntade värmen, syret och vattnet. Rovdjuren drev på bytesdjuren in över Bottniska viken och de steniga stränderna mellan Danmark och Sverige. För att inte bli till andras mat, flydde renar, älgar och rådjur utmed isen och smältvattnet. På marken växte färskt och frodigt gräs. Människorna vandrade i djurens spår.

Deras viktigaste verktyg var händer och fötter. De använde pinnar till att gräva upp ätliga rötter. De plockade växter. De fångade fisk med händerna. Med spjut, pil och båge, fångstgropar och fällor, jagade de vilda djur.

Människorna sökte varandras sällskap. De hjälptes åt att bygga skydd, kojor och hus, gårdar och byar. De bodde trångt därför att, utanför husknuten hotade ensamheten, kylan och fienden.

Skydden blev till kojor, kojorna till hus, husen till gårdar och gårdarna till byar, samhällen och städer.

Ljuden blev till ord och meningar. De enades om att vissa bilder hade särskilda betydelser. Bilderna förenklades till tecken och bokstäver. Varje bokstav förmedlade ett ljud och ett läte. Människorna läste högt och bokstäverna förmedlade budskap, om överenskommelser och äganderätt. Skriften beskrev vad gränslinjerna hade för betydelse. Därför ritade man kartor.

Gränserna flyttades ut och bildade områden. Områdena sträckte sig utmed strandkanten. Det var lättare att färdas längre sträckor över vattnet, än landvägen. Därför valde befolkningarna att bygga samhällena nära stranden. Snart upptäckte de andra samhällen och började med byteshandel. Gränserna flyttades ut.

Handeln byggde på ömsesidigt förtroende. Ingen ville bli lurad eller förödmjukad. Man kom överens om affärsuppgörelser, med muntliga löften och handslag. Ändå uppstod konflikter som ledde till krig. De stridande utsåg en opartisk domare. Domarna förklarade vilka bestämmelser som skulle gälla. För att inte samma konflikt skulle upprepas, formulerade man överenskommelsen till en lag. Den som bröt mot lagen, skulle bestraffas.

Handelsmännen var vana vid att ta risker. De begav sig ut på okända vatten för att skaffa nya handelsförbindelser och reste allt längre bort. De återvände hem från fjärran länder, med spännande berättelser och mystiska varor.

Riken i Europa, som Aten och Romarriket, var mäktiga och starka. Jesus Kristus lära innebar en ny skiljelinje, tiden före och tiden efter Kristi födelse.

Jesus Kristus sades vara född i Betlehem. Romarna förföljde Kristus och de första kristna. Därför var det lite egendomligt att just romarna senare blev kristna, byggde kloster och missionerade runt i Europa. De talade latin: ”Omnes viae Romus ducunt”: Alla vägar bär till Rom.

Missionären Ansgar reste upp till Sverige. På den tiden, ungefär år 830, fanns ännu inte riket Sverige. Mannen som hängde på korset, Fridsfursten, symboliserade kärleken till medmänniskan. Alla lät sig inte frälsas frivilligt. Det som kunde vara avgörande, var att nordborna, ”hedningarna” eller ”vikingarna”, var trötta på vedergällningar och släktfejder.

Om alla i klanen dött i strid, vem skulle då föra arvet vidare?

Klostren var dåtidens läroanstalter, ungefär som universitet och bibliotek. Där kopierade man bibeln och andra heliga skrifter. Böckerna illustrerades med vackra målningar. Enligt den heliga skrift, var alla människor, efter Syndafallet, syndiga. Jesus Kristus, Guds enfödde son, skulle befria människorna från synden. Då kunde de leva i evighet. Men hur skulle de kunna förstå och föreställa sig det, om de inte kunde läsa och skriva?

Alla i byn måste gå i kyrkan på söndagen. Samtidigt som prästen predikade, såg de altaruppsatsen och väggmålningarna. De mäktiga besökte kyrkan och klostren. De lärde sig latin och beställde egna biblar.

Det andliga livet var alltför diffust och abstrakt. Gud, Kristus, änglar och själarna var ju osynliga för blotta ögat. För att folk skulle tro på allt gudomligt, gestaltade konstnärerna himlen, jordelivet och helvetet, som om det fanns på riktigt.

Förutsättningen för Guds makt och de mäktigas betydelse, bestod av fysiskt våld. Krigarna använde sina muskler och slogs med vapen som de höll i händerna.

Den kristna religionen använde andra medel. Nya Testamentet, Johannes evangelium, inleds med meningarna: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.”

De mäktiga insåg att här fanns något som de inte förstod.

Först och främst, var orden lättare att ta med sig och kostade inte så mycket pengar som soldater och vapen. Folket trodde på orden. När de väl blivit övertygade om ordens makt och mening, behövdes inget våld.

De kristna använde ord, skrifter och språk som stridsmedel. De bildade allianser och unioner. Ordet besegrade muskelstyrkan. Latinet förenade Europas folk. Klosterväsendet hade en stor betydelse. Begåvade människor samlades i klostren och diskuterade. De lärde varandra om matematik, anatomi, medicin, ekonomi och politik. På så vis ökade Kyrkan sitt inflytande.

De kristna trodde, men visste inte. De saknade grundläggande kunskaper om Människan och planeten Tellus. Hur skulle de veta om jorden var platt eller rund, utan varken flygplan eller rymdraketer.Var jorden platt eller rund? Hur skulle de veta det, utan flygplan och rymdraketer?

Kyrkans män trodde, liksom folket, bara på vad de trodde sig se. De saknade överblick och tidsperspektiv.

Vetenskapens utforskare använde andra, säkrare metoder: Matematik, Fysik och Astronomi. De tvivlade fram tills de funnit bevis. Därmed inledde de den Vetenskapliga revolutionen.

När började den?

Vetenskapsmänniskorna måste ha frihet och tid. De behövde mat, bostad och en verkstad att experimentera i.

Efter Medeltiden följde Renässansen. Förmögna familjer, som den italienska släkten di Medici, ville utöka sin makt och betydelse. De bjöd in omtalade personer till släktens slott och egendomar. De sa att de ville stödja Vetenskapen, Konsten och andra verksamheter med status och anseende. Blivande begåvningar bjöds rum med vackra utsikter, luxuös mat, gott vin, fina kläder och dyrbara föremål. Familjen di Medici blev mecenater och den utvalde deras ”protegé, eller skyddsling.

Ingenting är gratis. Den förmögne ville i gengäld lära sig mer och veta mer. Påvens och Kyrkans makt ifrågasattes. För att inte straffas och dödas, flydde de lärde bort från Kyrkans domäner.

Någon gång i början av 1500-talet. Perioden mellan Medeltiden, Renässansen och Barocken.

När upphörde den?

Det finns, som alltid, olika meningar om det. Ändå håller deras bevis fortfarande in i våra dagar. Många experter vill ändå ge namn åt vår egen tid. I mitten av 1800-talet, kom bruket av maskiner. Därför kallas tiden före vår egen, för: Industrialismen. Vad kommer framtidens människor att döpa vår tid till? Rymdåldern, Dataåldern, Informationsåldern, med mera. Kanske ”Tidsåldern”? Vi talar ju så mycket om hur den tänkta tiden påverkar vår vardag.

Befolkningen på den svenska landsbygden, våra förfäder, visste ingenting om detta. Christopher Polhem föddes år 1661, i Tingstäde på Gotland. Han tillverkade maskiner och klockor, Stjärnsundsur. Det fanns förstås andra svenskar också, som Carl von Linné och Carl Wilhelm Scheele.

Rykten om nya upptäckter och uppfinningar nådde ut på landsbygden. 1850 skulle alla barn i hela Sverige gå i Folkskolan.

Ungefär samtidigt uppstod: Industrialismen.

Byborna flyttade in till städerna. Byn blev till glesbygd. Marken ansågs vara värdelös. Familjer splittrades. Släkten dog ut. I städerna byggdes fabriker och industriarbetarna skötte maskinerna.

Livet i staden var smutsigt. På gatorna rann avloppsvattnet ner i sjöarna. Från fabrikernas skorstenar bolmade kolsvart rök upp från ångmaskinerna.

Naturen och landsbygden blev en tillflyktsort, kuliss och teaterscen. Utflykter med häst och vagn. Så kom resor med automobil, ångbåtar och tåg, ut till den fria naturen, för att leva friluftsliv. Stadsborna längtade efter en plats för vila, njutning och rekreation. Ute på landet såg de övergivna hus och ödegårdar. Från maskinerna såg de ödegårdar och övergivna hus. De köpte husen, rustade upp dem och talade om ”vårt sommarnöje”.

Ortsbefolkningarna minskade. Socknar och församlingar slogs ihop. De som blivit kvar, räddade fotografier, släktträd och kartor undan tidens tand. De samlades i hembygdsföreningar och hembygdsrörelsen kom igång.”

Turid satt tyst. Kristin funderade.

Hon hade läst igenom texten flera gånger. Men var Turid verkligen så road av historia? Förr i tiden? Det lät inte riktigt som Turid. Hon berättade med inlevelse om: äventyrare, farliga resor, upptäckter och uppfinningar.

Kristin tyckte: Vad är upptäckter och uppfinningar, utan historia? Som att hänga upp en gardin utan gardinstång.

Turid hade ansträngt sig, men hon var trots allt bara nio år. Barnslig för sin ålder, men som tokig i fakta.

Turid läste Kristins text, om och om igen. Hon tittade upp och såg osäker ut. Kristin frågade.

          Vad tycker du?

          Ojojoj! Som att svälja en jättelik gräddtårta! Hur ska jag orka med allt?

          Bra att du säger ifrån. Kanske att vi kan ta den där tårtan i bitar istället?

          Ja! Så där mycket kan jag inte få i mig på en gång. Då kommer jag att kräkas!

          Vad läser du själv om nu?

          Om energi och enheten ”Kilojoule”…

          Bara för att komma igång, försöker vi med: ”Kilojoule”.

Ådran.

Turid öppnade kollegieblocket och skrev med stora bokstäver högst upp på första raden. Kristin undrade:

          Var ska vi sitta, frågade Kristin. Här, eller i mitt arbetsrum?

          Här. Då kan jag läsa efteråt, vad vi har skrivit.

Ändå verkade Turid gilla idén. Kristin blev glad. De gick till vardagsrummet och hämtade uppslagsböcker och ordböcker. Kristin ställde frågor och Turid tänkte ut svar. De turades om. När Kristin använde ett svårt ord, måste hon förklara för Turid vad ordet betydde. Dottern var noggrann. Lät meningen bra, skrev hon en kladd och fyllde i med bläck:

 

Kilojoule.

”Sveriges ekonomi var beroende av Skogen och Järnet. Ångdrift och massproduktion trängde undan hantverkare och bruksarbetare. Sjövägen ersatte landsvägarna. Utanför kusten for fisketrålarna om roslagsskutorna. Vaxholmsbolagets ångbåtar guppade i svallet bakom kryssningskolosser på väg till andra sidan om Östersjön: Helsingfors, Tallinn och Sankt Petersburg.”

Turid tyckte:

          Det låter som om vi börjar mitt i.

          Dagens romaner sträcker sig sällan längre tillbaka än till 1950-talet. På Stenåldern visste man ingenting om kilojoule. Jag ska slå i uppslagsboken.

Kristin lyfte upp den stora boken och bläddrade:

          Här står det. Man hänvisar till: ”James Prescott Joule”. En fysiker som levde i England, på 1800-talet och höll på med: ”Termodynamiken”.

          Alltid nåt! Men hur visste han att den fanns i verkligheten?

          Då måste vi ta reda på det. En svår nöt att knäcka.

          Hur då?

          Jo, jag skulle säga så här:

”Här där vi bor, i vår tid, har vi gått i skolan och lärt oss att vetenskapen är sann. Vetenskapen kallar oss som vet, eller som tror att vi vet, för: ”Homo sapiens sapiens”.”

          Varför säger du ”sapiens”, två gånger?

          Det är så det heter. Jag tror att det är så här: ”Homo”, betyder: ”Av arten Homonider”. Med ”sapiens” menas: ”Som vet”. Om jag gissar rätt, så är Homo sapiens: ”Den art av homonider som vet”. ”Homo sapiens sapiens” är vi som vet att vi vet.

          Vet, vad då?

          Att vi finns.

          Hur vet vi det?

          Vi bara vet det. Hur skulle vi veta att vi inte finns?

          Det förstås. Finns vi inte, så vet vi inte.

          Jag tycker att vi fortsätter, medan vi vet.

          Ja, det är nog lättast.

”I alla tider har religion och vetenskap bekämpat varandra. Så var det här i Sverige också. Hur kan vi veta något som inte de visste? I skolan lärde vi oss läsa, skriva och räkna. Utan att förstå hur vattenkraften kan bli till elektricitet, kan vi tända och släcka taklampan.”

          Vilka är vi då, de här ”Homo sapiens sapiens”? Var kommer vi ifrån?

          Då är vi inne på det där med religion och vetenskap igen. Tror vi, eller vet vi?

Markvinningar.

Turid surnade till:

          Inte vet jag. Religion och vetenskap är väl inte samma sak. Religion handlar ju om Gud och vetenskap om det som finns.

          Så kan det vara, men hur kan vi vara säkra på det? Då måste vi gå ännu längre tillbaka.

          Hur långt då?

          1600-talet, eller till och med 1500-talet:

”Trettioåriga kriget heter så, därför att det pågick från 1618 till 1648. Med facit i hand vet vi att striderna fortsatte lite överallt. Kungafamiljer, reformationens förespråkare och romersk-katolska kyrkan stred mot varandra. Soldaterna slogs man mot man.

Vetenskapen vann mark. Krigsherrarna ville ha de bästa vapnen. För att segra, anlitade de kemister som tillverkade krut, matematiker som räknade ut projektilernas hastighet, rörelse och träffyta. Fysiker och mekaniker experimenterade med kanoner, musköter och stigbyglar.”

          Stigbyglar? Sådana som man håller fötterna i, när man rider på häst?

          Ja, just precis.

          Varför var de så viktiga?

          Med bättre balans, kunde ryttarna rida fortare.

          Aha.

”Sjukdomar härjade på slagfälten. Soldaterna dog oftare av blodförgiftning och kallbrand. Dåtidens kirurger var antingen barberare eller slaktare. De amputerade skadade armar och ben med smutsiga sågar och knivar. Döden tillhörde vardagen. Överlevde någon en skada eller sjukdom, så bad man till Gud. Om inte det hjälpte, sökte man reda på kloka gummor eller förlitade sig på vidskepelse. Trollformler, sånger och verser om fosterhinnor, håligheter under marken, eller ”… gå tre varv runt stenen…”

Kyrkan förbjöd människorna att trotsa Guds vilja. Gud hade redan bestämt var och när livet var slut. Därför var folk rädda för dem som kunde bota sjukdomar och väcka upp människor från döden. Kunde de hjälpa, så kunde de också stjälpa.”

Turid avbröt:

          Var det därför de trodde att vetenskapen var farlig?

          Ja, delvis. Den som förstår vad kunskaperna kan användas till, har ett försprång. Folket ville hellre tro på bibeln.

          Men, tänk, i vår tid, om vetenskapen har fel?

          Ja, det händer förstås. På den tiden forskade vetenskapsmännen, med analyser, experiment och teorier. De ville också veta nåt om verkligheten och världen.

          Vad visste de då?

”Kopernikus, Galileo Galilei och Isaac Newton, var för sig, hade kommit fram till samma svar: Vår planet är inte universums mittpunkt!

Påven i Rom och Kyrkan gillade inte den idén. Det ansågs att kungar och präster ansågs var utnämnda av Gud, till Guds avbild. Han hade skapat den kända världen åt människorna, det vill säga: européerna.

I London, år 1660, bildade en grupp vetenskapsmän: Royal Society”. De formulerade axiom, principer, metoder och modeller. Hur avgöra att resultatet av ett experiment var sant?

Svaret de enades om var; om alla utförde samma experiment på exakt samma vis, borde alla uppnå samma resultat. Det kan låta enkelt, men hur skulle man veta att alla gjorde rätt? Kyrkan protesterade: Gud har skapat världen. Bara han kan förstå miraklet.

Revolutionen var i full gång. Till och med de övre samhällsskikten blev oroade: ”Om inte Gud har bestämt vilka som ska bestämma, hur kommer det sig då att vi, de utvalda, gör det?”

          Kristin, måste vi använda så konstiga och svåra ord?

          Jag försöker komma på andra, men ibland går det inte. Eller så tycker jag att de kan förmedla en känsla eller stämning av hur människorna tänkte då. Dessutom får du ett större ordförråd. Det är väl bra?

          Bara du inte krånglar till det i onödan.

          Jag ska bättra mig. Jag lovar!

          Bra! Så behöver jag gå på toa.

          Vill du ha saft och kakor?

          Ja gärna!

          Då fixar jag det under tiden.

Kristin ställde brickan på skrivbordet. Turid kom tillbaka. De åt och drack. För att inte kladda ner papperen, torkade de noga av fingrarna.

          Adam och Eva då? De som hade det så bra i Paradiset, varför lyssnade de inte på Gud?

          Ja, de kände väl inte till något annat.

          De borde inte ha ätit av frukten från Kunskapens träd.

          Då hade bibeln slutat där, som en saga: ”Och så levde de lyckliga i alla sina dar”.

Kristin log:

          Hur vill du göra? Ska vi sluta för idag?

          Bara en sak till. Jag vill att boken ska handla om riktiga människor som funnits på riktigt.

          Hur ska vi veta att de verkligen har funnits? Jag har mitt arkiv med brev. Både du och jag läser böcker. Ändå har vi inte alla pusselbitar. Vi måste bilda oss en egen uppfattning. Ju mer vi vet om det förflutna, desto tjockare blir boken.

          Jag vill att historierna ska vara sanna.

          Det finns många uppfunna figurer. Tänk på Robin Hood. Alla vet vad han sa: ”Ta från de rika och ge till de fattiga”.

          Finns det ingen som tror att han funnits på riktigt?

          Då och då ges det ut någon bok: ”Om Robin Hood. Myt eller Sanning?”. De väcker sällan nåt uppseende. Läsarna vill ha underhållning, spänning och romantik. Hur Robin Hood och hans glada män de levde i Sherwoodskogen, anföll Sheriffen av Nottingham och lurade den otäcke Kung Johan. Och så Lady Marion. Lite romantik ska väl finnas med?

          Ska vi skriva nåt om Robin Hood?

          Nej, det finns redan så mycket skrivet om honom. En som verkligen ville berätta om hur verkliga människor levde, var Charles Dickens. Han växte upp i England, i början av 1800-talet. Hans berättelser nådde ut till läsekretsen tack vare att tidningarna gav ut dem som följetonger. Om hur fattiga, föräldralösa, hemlösa och utstötta barn utnyttjades av grymma och hänsynslösa vuxna. I dag är Dickens böcker kända: David Copperfield, Nicholas Nickleby, Lilla Dorrit och Oliver Twist. Han hittade på, men hade kunnat vara sanna. Läsarna tog berättelserna på allvar. De väckte debatt och ledde till samhällsförändringar.

          Vad hände sen?

          Vi fortsätter:

 

Vetenskaperna.

”Den vetenskapliga revolutionen startade någon gång under 1500-talet och pågår fortfarande. Under 1800-talet kom genombrottet: den industriella revolutionen. Duktiga människor uppfann maskiner. Behoven av varor och tjänster ökade. Maskinerna utförde samma arbeten som människorna, men bättre och effektivare. Produktionen ökade. Tillväxten satte fart. Kurvan steg. Städerna behövde fler invånare. De ute på landsbygden, som saknade mark och egendomar, drogs till städerna. Där arbetade de hårt. Bostäderna var trånga och smutsiga.”

          Flyttade alla till stan. Var det inga blev kvar?

          Inte alla. Stadsborna var beroende av kött, fisk, ägg, mjölk, ost, bröd, frukt och grönsaker. Bönder och lantarbetare försörjde sig på det. Många blev skogsarbetare, eller bröt sten, malm och kol i gruvorna. Ungefär så här:

”Djupt nere under markens yta, arbetade gruvarbetarna i ständigt mörker. Visst hade de lyktor som brann, men vad var det mot dagsljuset? De bröt stenkolet med hackor och spett. Ett tungt och farligt arbete. Väggar och tak rasade in. Giftig gas bildades. Arbetarna andades in damm och drabbades av stenlunga. Kolet lastades på vagnar, som antingen drogs av människor eller hästar.

Fabrikerna behövde järn och kol. Kolet användes till bränsle, för att smälta järn eller driva ångmaskinerna. Kolet glödde. Arbetarna svettades. Nakna skyfflade de in kolbitarna i stora ugnar. Maskinen drevs med ångan från vattnet. Trycket som bildades, drev vevstakar och kugghjul. I förhållande till maskinerna, var mänsklig arbetskraft dyr.”

Turid gäspade. Kristin var också trött:

          Jag tror att det är nog för idag.

          Jag med!

          Verkliga människor, sa du…

 

Påverkan.

Rudolf, Johan och Kristin satt framför teven i vardagsrummet. Turid tittade frågade Kristin:

          Ska vi fortsätta?

          Visst!

          Vad skrev vi om sist? Kolet? Kolgruvorna?

          Ja, eller den industriella revolutionen.

De gick in till Turids rum. Tummen låg på rygg i sängen och snarkade. Turid bläddrade i pärmen.

          Här var vi.

          Först måste vi tänka efter. Vad innebar den industriella revolutionen för vanliga människor?

”Maskinen var inte bara en mekanisk grej. Den blev till en förebild och ett ideal. ”Deus ex machina”: Gud i maskinen. Människan var en kugge i samhällsmaskineriet. Samhället, ja, hela världen, var en fabrik. De som tvingats flytta in till stadens tristess, längtade tillbaka ut till varifrån de kommit. Men hur skulle de klara livhanken där?

De med pengar, gjorde utflykter till landsbygden och naturen. Gårdar och stugor stod övergivna. De byggdes om till sommarställen och fritidshus.

Konstnärerna stod ute i den fria luften och målade skogar, sjöar och vilda djur. Författare som August Strindberg och Selma Lagerlöf beskrev hur något gått förlorat. Närheten till hembygden, samvaron och arbetet.

Strindberg skrev ”Hemsöborna”, om hur främlingen Carlsson förändrade livet för Madame Flod och hennes son Gusten.

Selma Lagerlöfs: ”Kejsaren av Portugallien”, om torparen Jan i Skrolycka och hans älskade dotter, Fina Gulleborgs, anpassning till storstadslivet.

Per Anders Fogelström levde långt senare. Han skrev om den unge mannen Henning och staden Stockholm i förvandling: ”Mina drömmars stad”. Den första boken var en inledning till Fogelströms: ”Stadsserien”. Alla personerna var påhittade, men, tror jag, kunde ha funnits på riktigt.”

          Skulle det inte vara lättare att skriva om dem som redan fanns?

          Jag tror att skrivandet handlar om en slags tankeläsning. Författaren vill förmedla så mycket mer, än bara en människas liv. Hur tänker personerna i boken? Vad vill läsaren veta? Vad är författarens budskap till läsaren?

Jag tror att berättelsen börjar omkring 1850 och slutar nån gång före Första världskriget. Kanske 1910?

          Vad hände då?

          Industrialiseringen och ”Industrialismen”.

”Européerna trodde på bibeln: Gud hade utsett Människan till Skapelsens Krona. 1859, hände något. Då publicerades: ”Om Arternas Uppkomst”, av Charles Darwin.

Som ung forskare följde Darwin med fartyget ”Beagle” på resor för att upptäcka okända delar av världen. Han återvände hem rapporterade och skrev boken: ”Om Arternas Uppkomst”.

Vetenskap och teknik bröt ständigt ny mark.

Handelsmän, missionärer och kolonisatörer lyssnade och lärde. Spanjorer, portugiser, fransmän, engelsmän, tyskar, belgare och holländare upprättade kolonier och handelsstationer. Det förde med sig olycka för dem som redan bodde där. Kulturer och stammar delades. Familjer och släkt splittrades. Människorna behandlades värre än djur. Slavhandlarna sålde människor som slavar och transporterade dem i slavskepp över från Afrika till Amerika.

Många städer uppstod ur borgar, fästningar och slott. Muren var ett skyddsvärn mot fiender. Slottsherren, borgmästaren och styrelsen satte upp lagar, regler och bestämde hur folket skulle bete sig.”