”Giles Saint Cooke, ägaren till världens största resekoncern, ville bygga en turistanläggning uppe på Mount Everest.

Självklart, anlitade Cooke den kände entreprenören och forskningsresanden: Ginger MacKensi!

Saint Cooke var en visionär, men med båda fötterna på marken. Han frågade Ginger:

          Är det alls möjligt att bygga ett hotell så högt upp?

          Ingenting är omöjligt, sa Ginger och knyckte på nacken.

Ryktet gick. Varför hade Gilles Saint Cooke valt ut just Ginger MacKensi till expeditionsledare?

Konkurrenterna blev avundsjuka och missunnsamma. Varför skulle hon ha allt? Var hon så äregirig?

De förutsåg hennes nederlag. Ginger skulle som högst nå till Basläger 1. Hade hon en makalös tur med vädret, kunde hon i bästa fall nå till Basläger 2.

Om hettan från solen låg på mot bergsväggarna, rasade lavinerna. Stormar drog in över genom dalgångarna. Även vana bergsbestigare tappade fattningen och drabbades av ”The Mountain Madness”.

Blinda av snö, irrade de ut över kanten och försvann för alltid.

Desmond Morris, hennes värste antagonist, uttalade sig i media:

          Nu tar sig Ginger vatten över huvudet. Varför inte överlåta en sån svår uppgift till nån som klarar av det?

Journalisten frågade:

          Vem skulle klara det bättre, än Ginger Mackensi?

          Ni ser honom framför er!

Morris hade förträngt Gingers trogne följeslagare, Jim. Han som, ensam och utan syrgas, bestigit Mount Everest, K2, Mount Blanc, Kilimanjaro, Matterhorn och Eigers Norra vägg. Om inte oturen varit framme, skulle han också ha hunnit med högsta berget på Antarktis, Vinson Massif.

Jim var en ensamflygare. Han hade på sin mycket begränsade fritid, rustat upp ett flygplansvrak, en Sopwich Camel från Första världskriget.

Just som han närmade sig Antarktis ogästvänliga mark, täcktes flygplanets övre vingpar av is. Självklart försökte Jim klättra upp på vingarna och, med en ishacka, ta bort det värsta. Hackan krävde en tvåhandsfattning. Han insåg sina begränsningar. Ursinnig återvände han till Eldslandet och berusade sig på Kava Kava.

Som Gingers förtrogne, följde Jim med henne till Kathmandu. Han hade en märklig egenskap. Var han än befann sig på jorden, hittade han rätt personer. Han gick in på baren Fresh Widow, beställde en flaska Kkukuri och kom ut med Tenzing Norgays sonson, sherpan Peter Tenzing Norgay.

Jim hade fullt förtroende för Gingers kunskaper. Med Peter skulle hon klara av uppdraget.

Jim festade vidare i Katmandu. Han umgicks med haremsdamer, rökte opium, dansade naken på det världsberömda innestället Chat Noir och, redlös, sattes i finkan. Senare skulle Ginger lösa ut honom för borgenssumman en miljon rupies.

Jim släpptes och Ginger sa:

          Hoppas du hade kul!

          Tack för att du hämtade mig.

          Vad gör man inte för en kompis?

Desmond Morris tog ledningen uppför berget. Ginger, med Peter som enda följeslagare, upptäckte honom på kanten till Dödzonen.

Morris, sherporna och bärarna kämpade uppför en brant isvägg. Väggen lossnade och hela följet försvann ner i ett moln av snö.

När snön lagt sig, upptäckte Ginger att Morris hängde kvar. Hur länge skulle linan hålla? De såg hur stegjärnen gled.

Ginger och Peter kom till undsättning. Morris var blå om läpparna. Huden hade antagit en likblek ton. Peter stoppade ner honom sovsäcken och skrek till Ginger:

          Hjälp mig att fira ner honom. Du klarar väl den sista biten själv?

Ginger tittade på klockan: 14:30. Hon ropade tillbaka:

          Inget problem. Ta ner honom till Basläger 1!

Ginger fortsatte upp mot toppen.

Armmusklerna hade domnat bort. Benen kändes som frusna kycklinglår. Flera gånger halkade hon på snöbeklädda isfläckar.

Fastän det var sent på eftermiddagen, utförde hon de nödvändiga mätningarna.

Giles Saint Cooke planerade att bygga hela anläggningen som på en hylla ovanför på toppen.

Med mörkret kom snöstormen. Ginger satte på sig skidglasögonen, drog upp täckjackans blixtlås till hakan och drog upp huvan.

Sent på natten återvände hon ner till Basläger 1. I tältet satt Peter och väntade. Morris huttrade. De drack chai te med härsket jaksmör och mycket socker.

När solen bröt fram över Himalaya, plockade Ginger fram sin satellittelefon och anropade sherpastationen. Hon och Peter firade ner Morris utför Khumbu-isfallet. Han hade förfrusit tre fingrar på höger hand och fyra tår på vänster fot.

          Ledsen kamrat, sa Peter till Morris, dem måste du kapa! Vill du att jag ska hjälpa dig?

          Bara hugg till, innan jag förfryser de andra också!

Saint Cooke vilade inte på hanen.

Han anlitade världens bästa håltagare, bergsprängare, ingenjörer och hissmontörer. Självaste Dalai Lama ledde öppningsceremonin till:

”Så nära Nirvana man kan komma: ”Sky is the Limit”. Världens högst belägna hotell- och turistanläggning. Namaste!”

 

Hur gick det för Desmond Morris?

Han hade förlorat allt han ägde på expeditionen.

Som en handikappad krigsveteran, satt han och tiggde i gathörnet vid Times Square, intill Lower East Side, i New York.

Av en ren slump, eller om Chomolungmas hand var framme, kom Ginger förbi:

          Vad gör du här? Följ med, så bjuder jag på kaffe och så många dubbel cheese du kan få i dig!

Hon presenterade Morris för Giles, som anställde honom på stående fot:

Desmond Morris, VD för Sky is the Limit.

Desmond gav Ginger en kram:

          Ginger MacKensi. Du är allt en hyvelns slitsa!

          Äh, sa Ginger generat. Du tar då i!

De förblev vänner resten av livet.

I Sky is The Limit, stod alltid en svit reserverad för henne. På en plakett av renaste platina läste gästerna:

”Ginger MacKensi. Goddess of Mount Everest.”

Miljardärerna, i sina IAI Westwind privatjetplan, landade på Kathmandus flygplats. De for med Apachehelikoptrar bort till en specialbyggd plattform nedanför South West Face.

I rockar av äkta lamaull, öppnade hissförarna dörrarna in i bergsrummet.

Färden upp till Sky is the Limit, tog endast fem minuter. Miljardärerna var blasé:

          Ska det verkligen behöva ta så lång tid?

VD Desmond Morris hälsade varje gäst välkommen. Portiererna stod på rad i västibulen. Uniformernas guldrevär blänkte.

En av dem gick fram till Mister and Mistress Smith:

          Välkomna till Sky is the Limit! Mitt namn är William, särskilt utvald till Er tjänst.

William höll en fjärrkontroll i handen. Han tryckte på en knapp och bärarroboten lastade väskorna på bagageutrymmet bak.

Framme vid sviten låste William upp:

          Önskas något annat? Roomserviceautomaten finns på bekvämt avstånd från sängen. Androidpåkläderskorna är sekretessbelagda. De varken ser eller hör.

John och Jane klädde av sig, älskade, duschade i hett bergsvatten och kylde av med i en swimmingpool fyllt av snö.

Efter att ha bytt till aftonkläder visade William dem vägen till restaurangen:

”Hillary and Tenzing Steakhouse & Bar”.

Hovmästaren Jeeves stötte marskalksstaven i golvet och utropade:

          Mister John and Mistress Jane… Smith!

Gästerna bugade och vinkade. Pianisten Sam Bogart spelade favoritlåten: ”As time goes by”.

Jeeves viskade beklagande:

          Tyvärr, men majonnäsen är inte riktigt klar.

Irriterad, gav Jane det långa cigarettmunstycket en snärt. Från toppen av rökverket föll askan ned på den av små barn vävda arabiska mattan.

Vips var en städroboten framme med dammsugarmunstycket.

          Majonnäsen inte klar? Vem tror de att vi är, sa John.

Jane drog ännu ett djupt halsbloss och blåste röken på Jeeves. Han hostade:

          Kocken är en slyngel. Honom ska jag avskeda!

          Ni gör som ni vill, men inte för vår skull. Men en fadäs till och vi framför vår klagan direkt till vår gode vän Giles.

Jeeves var van vid sådana hot:

          Medan Ni väntar, vad får jag bjuda på?

          Jag vill ha en dry martini, en dubbel, sa miljardären.

          Gin fizz, tack! Skakad och inte rörd. Kom ihåg att isen ska hämtas färsk utifrån berget. Limen ska vara ekologiskt odlad, från Islands växthus!

          Alldeles strax!

Jane drog ett djupt, askade på mattan och suckade:

          Att allt ska ta en sådan tid…