Fantasiner.

Drömmen var så tydlig. Turid var övertygad. Det som hänt, måste vara verkligt. Så här var det:

Johan, Turid och Tummen var ute för att upptäcka ön. Johan gick först med Tummen i koppel. Turid gick i sin egen takt. En idé blixtrade till: Varför skulle inte Trallholmen kunna vara en sådan där vit fläck på kartan? I Sverige kryllade det av silverskatter, offerplatser och skeppsättningar! En vikingagrav med skelettet från en drott. Eller en gömma från vrakplundrare?

I drömmen hörde hon hur människor skrek. Stormens höga vågor förde en galeas in mot land.  Oljelampan ute på däck, slockande. Sältranet var slut. Skeppsklockans kläpp slog olycksbådande. Förgäves drog styrmannen i ratten. Rodret hade krossats mot undervattensrevet.

Utmed stranden gick vrakplundrarna med irrbloss: ”Kom hit! Här är säkert!”

Nöden har ingen lag. Vad skulle sjömännen tro? De var utlämnade åt Guds vrede!

Skeppet splittrades klipporna. De överlevande klamrade sig fast i spillrorna. De som inte drunknat, klubbade vrakplundrarna ihjäl.

Kaptenen var lurig och slug. Just innan skeppet slogs sönder, hivade han skattkistan över bord. Han kastade sig i, men drogs ner av underströmmarna.

Kistan flöt långsamt in mot Trallholmen. Den fastnade under en gren och flöt in i en håla. Vrakplundrarna var inte heller de födda i farstun. Vad skulle kaptenen göra, om inte slänga skattkistan i havet?

De letade, men fann den aldrig. Tiden gick. Landhöjningen fortsatte och havsvattnet sjönk undan. Dold under sjögräs och tång, låg skattkistan där den låg.

Johan och Tummen gick in i skogen. Hon letade, men fann dem inte. Vad göra?

Jovisst, ja! Kartans vita fläckar! Hennes kvinnliga intuition styrde stegen bort mot norr. Hon upptäckte en öde strand. I sanden låg något som liknade… människoben!

Den oförklarliga känslan tvingade ut henne i vattnet. Stenarna var hala av alger. Hon halkade och föll ner i en djup grop. Då hon reste sig upp, såg hon hur vågorna försvann in under strandkanten. Mystiskt!

Tänderna skallrade. Hon frös och skakade i hela kroppen. Med stor ansträngning, vadade hon fram, Strandkanten dolde en håla. Turid kunde sin läxa: En grottforskare måste uthärda allt! Vad hette ”grottforskare” nu igen? Någonting med ”spel”?

Hon böjde sin ner. Där inne fanns en kista! På ena sidan satt ett rostigt handtag. Turids fingrar var stela av köld. Hon drog och slet, men hålan ville inte släppa sitt hårda grepp. Gode Gud, låt handtaget hålla! Kistan lossnade och hon ramlade bakåt i vattnet. Hon tittade sig omkring. Stranden låg som förut, öde. Hon frös och tänkte: Bara jag inte blir förkyld!

Turid knuffade upp kistan på land. Någon meter längre bort låg en spik. Hon stack in den i låset och bände till. Alla fynd utan ägare, tillhörde upptäckaren. Hon rensade bort sjögräset, öppnade locket och nästan svimmade. Kistan var fylld av guld och ädla stenar!

Hon gömde den under en dunge och täckte över med torra grenar. Turid sprang tillbaka till torpet. Där satt Rudolf, Kristin och Johan vid matbordet och väntade.

Kristin tittade surt och sa:

          Vad blöt du är! Var har du varit? Är det dags att komma nu? Här har vi suttit och väntat! Gå genast och byt kläder!

          Kom fort! Nu! Genast, sa Turid.

          Vad har du nu hittat på, frågade Johan.

Turid drog Rudolf i armen. Tummen skällde.

De andra masade sig fram. Hon sprang hon före, vände sig om och ropade:

          Snälla, kan ni inte skynda er lite?

          Lugn, bara lugn. Vi kommer…

Turid lyfte bort grenarna och visade kistan:

          Titta! Här är den! Hjälp till att bära!

          En gammal kista? Vad är det i den, frågade Johan.

          Vänta, så får ni se!

Turid öppnade locket och de andra blev tysta.

          Vems är det, sa Kristin. Var har du funnit den?

          Jag ramlade i vattnet och fann den i en håla. Den måste ha legat här länge!

          Ja, här kan den inte ligga, sa Rudolf.

De bar hem den till torpet. Turid sa:

          Jag har funnit den och därför måste kistan med allt i vara mitt! Men ni får ta så mycket som ni kan bära i era händer! Resten är mitt!

Rik och berömd, startade hon sitt första företag:

”Upptäcktsresanden Turid Frånlandsvinds Expeditioner”.

Hon skrev boken: ”Vrakplundraskatten på Trallholmen”, intervjuades i tevesofforna och deltog i roliga frågetävlingar. Turid vann alltid och det blev tråkig i längden.

Hon blev rastlös, orolig och längtade bort efter nya äventyr: Resor över de sju haven, upptäcka sällsyntheter, vara med om märkvärdiga händelser och upptäcka okända öar och utdöda civilisationer.

”Midas-Turid, blev hennes smeknamn i media. Allt hon gjorde, blev till guld. Som alla andra kändisar, blev hon både hånad och hyllad. Flickor som ledsnat på att sitta hemma, skrev beundrarbrev och kom till hennes föredrag för att få autografer. De skrev uppsatser om hennes äventyr och fantiserade om egna planer. Vart skulle de vilja resa? Ut i rymden?

Nöjd och mätt på upplevelser, drog Turid sig tillbaka. Varje människa vill bli ihågkommen och hon beslöt sig för att bli mentor. Jim blev hennes adept, bästa vän och assistent. I förtroende sa hon till honom:

          Den dagen då jag inte längre finns ska du, min käre Jim, förvalta mitt arv och min herrgård. Turid Frånlandsvinds Slott, ska bli ett museum. Som vår tids version av Gripsholms Slott, Skokloster, Hallwylska Palatset, eller Prins Eugens Valdermars Udde. Du, Jim, ska naturligtvis ha din del av arvet. Resten av min förmögenhet ska, varje år, likt Nobelpriset, bli ett pris till uppfinnare och upptäcktsresande. Resten, om det blir nåt över, ska stödja medellösa barn som önskar gå i mina fotspår.

Stockholmarna sörjde och grät. Turid, ”Midas-Turid, var död. Spontant samlades de i ett långt tåg som gick längsmed Vanadisvägen och upp till Vanadislunden. Hyllningen överträffade till och med August Strindbergs. Staden skulle till minne av henne uppföra ett monument. Stockholms borgmästare, DJ Joakim ”Jocke” Langer höll tal vid Turids minnessten:

          Sanna mina ord: Ett mirakel!