Atombomben har påverkat oss alla.

Dag och natt är vi, om än omedvetna, om att ett atombombskrig kan uppstå, när som helst och var som helst.

Det är en sanning som vi måste leva med.

Självklart kan den sanningen påminna om den att vi alla ska dö en dag.

Att planeten Tellus plötsligt kan träffas av en asteroid.

Skillnaden är att atombomben är vi människor helt själva ansvariga för.

Jag tror inte på att det rationella, logiska förnuftet styr arten Människa.

Jag tror inte heller på Charles Darwins myt om: ”Det Naturliga Urvalet”.

Vilket ”naturliga urval” skulle överleva ett kärnvapenkrig?

Vilket ”naturligt urval” skulle starta ett kärnvapenkrig?

Vilka av oss skulle vara beredda att förlora i ett kärnvapenkrig?

Kärnvapen,  liksom allt annat som arten Homo sapiens sapiens hittat på, har kommit för att stanna. Det kommer alltid att finnas någon som kan återskapa den igen.

Som Henrik Ibsen skrev:

”Hänger ett gevär på väggen, så kommer det förr eller senare att användas.”

Bär man ständigt på ett vapen, så kommer man förr eller senare använda sig utav det.

Samurajerna sa:

Drar man svärdet ur skidan, ska man också använda det.

Konsten är alltså att bära omkring på ett laddat vapen, utan att någonsin frestas till att använda det mot någon levande varelse.

Människan är ett djur som alla andra djur. Känslan går före förnuftet.

Få människor kan styra sina egna handlingar och ha kontrollen över möjliga framtida handlingar.

På det sättet är vi determinerade, förutbestämda, till våra val.

”Kan” implicerar inte ”Bör”, men är det något man kan göra, så är det naturligtvis enklare att utföra handlingen.

Man har redskapet, varför inte använda det, om man befinner sig i en nödsituation?

Frågan är:

Hur hamnade man i nödsituationen?

En fråga om Karmas Lag:

Allt som du gör, kommer igen.

Detta är, i mitt tycke, vad den litterära genren ”Science Fiction” handlar om.

Inte hur utopin eller dystopin kan upplevas, utan hur samhället hamnade där?

Vilken eller vilka valde och bestämde att samhället skulle hamna i den situationen?

När bör man förändra sitt liv, så att man inte blir till ett offer för sitt eget önsketänkande?