Verkligheten borde väl omfatta även våra huvuden, hjärnor samt dess innehåll: tankar, fantasier och drömmar?
 
Var finns våra tankar, idéer, upplevelser, erfarenheter och referenser, om inte i våra hjärnor, som rent fysiskt materiellt, tillhör verkligheten?
 
Eller, finns det något ”hålrum” utrymme eller källargång i våra hjärnor, som inte är materiell och som sträcker sig bortom vår föreställning om verkligheten?
 
Inom Idéhistorien kallas det visst för: ”Förväntanshorisonten”.
 
Våra referenser, teorier, erfarenheter, spekulationer, inbillningar och fantasier, sträcker sig allt längre och längre bort.
 
Verkligheten sträcker väl sig så långt bort som vi kan föreställa oss ”någonting”?
 
Bortom verkligheten, finns ingenting, alls.
 
Hur skulle vi kunna hitta på något som inte finns i verkligheten, eftersom våra referenser alltid består av någon form av verklighetsanknytning?
 
Även om inte Jultomten finns, så finns det ändå män som kan klä ut sig till en jultomte.
 
Även om inte Enhörningar finns, så finns det narvalshorn och hästar. En kombination av dessa två fenomen, kallas för ”fantasi”.
 
Men, hur kan vi föreställa oss en verklighet som inte finns?
 
Det går väl, antar jag, tillbaka till samma upplevelse som när vi drömmer, tittar på teater, filmer, konst eller åker på semester till en turistort?
 
Vi vet att allt är arrangerat, men tycker ändå om att uppfatta det som verkligt.
 
Den återkommande frågan idag, är om det finns intelligent liv någonstans ute i rymden?
 
Fler och fler, svarar ja på den frågan.
 
Men varför ställer vi oss den?
 
Har vi det inte bra som det är?
 
Vilket utbyte ska vi ha med dem och varför skulle de vilja ha kontakt med oss?
 
Är det inte en slags ”kollektiv upplevelse av ensamhet”?
 
Är vi människor, mänskligheten, Människan, ensamma ute i rymden och Universum?
 
Ifall det visar sig vara på det sättet, hur skulle den kunskapen förändra våra liv, eller ”meningen med livet”?
 
Är det för att vi hoppas att de, likt Jultomten, Gud, Messias eller annat hjärnspöke, ska hjälpa oss ur en situation som vi själva inte klarar av att lösa?
 
 
Ett kort stycke från en text som jag har skrivit:
 
Så långt bort som människorna någonsin kunde resa, bort från Tellus, Solsystemet, Vintergatan, allra längst bort där allt ljus stoppades av en jättelik, svart mur, skulle inte ens en stol finnas att sitta på. Ingen taklampa eller skrivbord. Eller ens ett kylskåp med bröd, smör, ost och mjölk.
 
Astronauten satt där mitt ute i ingenstans och kände sig ensam. Hon anropade NASA.
 Antingen gick förbindelsen inte fram, eller så skymde en radioskugga.
 
Hon plockade fram sin mobil ur rymddräktens byxficka och tryckte in nödknappen. 
 
Den automatiska rösten svarade: ”Connection disrupted. Try again later.”
 
Astronauten ropade ut i universum:
 
” – Nu är jag framme. Här finns ingenting alls! Hör någon mig?”