Chomolungma.

Giles Saint Clair planerade att bygga en hotellanläggning ovanpå toppen av Mount Everest. Den skulle stå på en jättelik hylla. Namnet hade han redan bestämt: ”Yambo Chorten Chempo”. Lite för långt.

Kanske att munkarna skulle ta illa upp? Lite ändringar och så bestämde han: Yampoo Schampoo. Huvudsaken var att det svängde. Han kontaktade den främste experten och klättraren:

          Är det alls möjligt att bygga ett hotell så högt upp?

          Ingenting är omöjligt, sa Ginger och knyckte på nacken.

Ryktet gick. Varför hade Giles Saint Clair valt ut just Ginger MacKensii till ledaren för expeditionen?

Konkurrenterna blev avundsjuka. Varför skulle hon alltid få de roligaste utmaningarna?

De förutspådde hennes nederlag.

Hon skulle högst nå Basläger 1. Mot alla odds och med en sagolik tur, kunde hon möjligtvis nå Basläger 2.

Desmond Morris var Gingers värste antagonist. Han hånade henne:

          Vilket berg har hon bestigit förut? Ben Nevis?

Hans team instämde med skratt och busvisslingar. De, om några, kände till bergets förbannelse.

Desmond Morris överdrev inte:

          Solen låg på mot bergsväggarna. Lavinerna vrålade som ursinniga drakar. Stormarna drog genom dalgångar och flaskhalsar. Molnen svepte ner som sorgslöjor över sluttningarna. Temperaturen föll till minus 76 grader Fahrenheit. Till och med de mest erfarna bergsbestigarna tappade fattningen och flydde in i ”The Mountain Madness”. Med fastfrusna ögonlock, drog de av sig kläderna:

          Åh, så varmt och skönt!

En av de mest framgångsrika var norrmannen, epikurén och vinexperten, Anders Valkoj.

Anders föräldrar hörde budskapet från teven. Istället för en sprudlande glad och brunbränd son, hämtade de en svart liksäck på flygplatsen. Astrid, Anders fästmö, som skulle gifta sig med honom när han återvänt, drabbades av traumatisk chock.

Desmond Morris höll presskonferens och beklagade Anders bortgång för att sedan övergå till den stora nyheten.

          Den här gången tar sig Ginger MacKensii vatten över huvudet! Everest är grym. Ingenting för skolflickor i plaid. Varför inte överlåta en sån svår uppgift till nån som klarar av det?

Nyhetsankaret Ana Mindmaker räckte upp handen:

          Vem skulle klara det bättre än Ginger Mackensii?

          Ana lilla, du ser honom framför dig!

Morris hade inte räknat med Gingers trogne följeslagare.

Jim som, på mindre än en vecka, ensam och utan syrgas, hade bestigit Mount Everest, K2, Mount Blanc, Kilimanjaro, Matterhorn och Eigers Norra vägg. Som grädden på moset: Högdalstippen. Skulle han, före söndag tjugofyra noll noll, hinna med också berget på Antarktis: Vinson Massif?

Sponsorerna hade krävt någonting extra. För att reklamprodukten skulle tränga in i konsumenternas subliminala uppfattningsförmåga, måste Jim finna på en helt ny utmaning.

Han hade rustat upp ett biplan från första världskriget, en Sopwich Camel. Det hade en gång ägts av Snoopy Snoop. Jim hade döpt planet till ”Snoopy Loopy”. Snoopy var världsberömd för luftduellerna mot den ökände stridsflygaren Manfred von Richthofen.

Ginger stod på Kathmandus flygplats. Douglas DC-8:an från Kap Horn, landade.

Jim steg ur. Ginger kramade om honom:

          Hur har du haft det? Var du uppe på Vinson Massif?

Jim erkände hans livs största misslyckande:

          Just som jag närmade mig Antarktis kust, täcktes övre vingparet av is. Vad göra?

Jag spärrade gasreglaget med ett tuggummi och förtöjde styrspaken i kulsprutan, med störtkrukans hakrem. Flygglasögonen blev alldeles immiga. Snökornen stack som nålar i ansiktet.

Ginger torkade bort tåren från hans kind.

          Jag hävde mig upp ur sittbrunnen och kröp ut på vingen. Ishackan krävde en tvåhandsfattning. Som jag har lärt av dig, kära Ginger, måste varje äventyrare i tid inse sina begränsningar.

Jag vände planet tillbaka mot Eldslandet.

Hon såg hur skammen brände i hans ögon. 

          Tur i oturen. När jag landat på Kap Froward tittade jag i bränsletanken. Den var torr som fnöske. Eländig och nedbruten, satte mig i baren Cruz de los Mares och drack mig berusad på Kava Kava. 

Vid bordet intill satt piloten Bob Hope med kommunikationsradion på. Sändningen avbröts av brus och tystnad. Det sprakade till, sedan hörde jag, klart och tydligt, din efterlysning. Hade någon hört från Jim Legg och att han snarast skulle kontakta flygledartornet i Katmandu.

          Ingen idé att spara på krutet. DC-8:an skulle just avgå. Jag rusade ut på ombordsstigningsbryggan och hann precis innanför flygplansdörren innan stewarden stängde.

Nu är jag här. Lyckligare kan ingen bli, än när jag ser dig, Ginger!

Jim hade en märklig egenskap. Var han än befann sig på jorden, fann han alltid rätt personer.

I Kathmandu gick han in på bistrot Fresh Widow och beställde en flaska Khukuri. Vem mötte han där, om inte Tenzing Norgays sonson, sherpan Peter Tenzing Norgay?

Jim presenterade Peter för Ginger:

          Ginger! Med Peter vid din sida, kommer du klara uppdraget galant!

Nu var det brått! Ginger och Peter krängde på sig ryggsäckarna och påbörjade vandringen upp mot Everest.

Jim var för trött för att följa med. Han stannade i Kathmandu och, för att komma över nederlaget utanför Antarktis, festade i en vecka. Han dansade naken med magdansöser, tittade in i en opiumhåla och tillsammans med självaste Salome Zelle besökte det världsberömda innestället Chat Noir de Changri-La.

Vampen Salome såg ut som oskuldsfull lolita, men visade sig vara en fullfjädrad femme fatale. När Jim var på toa, lade hon i ett knockoutpiller i hans drink Sweet Dream. Han slocknade och hon stal hans plånbok. Hon anmälde honom för ofredande till den lokala polisen, för att sedan själv gå under jorden Han vaknade i arresten, klädd i bara långkalsongerna.

Som alltid var Fru Fortuna på hans sida. Den Store Bottini uppträdde på Chat Noirs konkurrent, Chien Melangé de Shambala. Dörrvakten extraknäckte som fixare och angivare. Han berättade för Bottini om hur Salome Zelle förfört och bedragit den hederlige Jim.

Bottini blev topptunnor rasande, for i sin Ford Lincoln Continental Mark V till fängelset och löste ut Jim mot borgen. I stans dyraste hemekipering, köpte Bottini nya kläder åt Jim. Han bjöd Jim på en Big MacKensii och Company.

          Hoppas du hade kul i Katmandu?

          Jovars, där är lössen feta. Tack för att du hämtade mig!

          Vad gör man inte för en kompis?

Jim hade ett nummerkonto i en bank i Genève.

Han ringde och de transfererade hundratusen dollar till Bank of Katmandu. Jim bjöd Bottini till rockklubben Speak Eazy och kasinot Willie Hazard. De gäster som spelat bort sina sista slantar, tog sina sista stegen ut på terrassen. Skotten ekade bort mellan Himalayas bergsväggar..

Jim vann på Black Jack, tio gånger insatsen. En man med paniklugg, vaxad mustasch och svetten rinnandes nerför kraglinningen smög fram till Jim:

          Kom med ut till entrén.

Mannen gick före, Jim bakom och Bottini efter. Mannen viskade:

          Låtsas att du röker den här cigarren. Titta där! Min bil, en Pontiac från 1940. Du får den för en struntsumma, tio tusen dollar. Kontant, förstås.

          Hit med kardan, sa Jim.

Mannen skyndade sig in till rouletten och  växlade över alla pengarna till jetonger.

          Just en sån bil som saknas i min samling, sa Bottini.

Jim klappade honom på axeln:

          Då får du den som tack!

          Schysst!

Desmond Morris team låg först.

Ginger och Peter tog det piano.

Peter hade hört talas om en eremit, en gammal nunna som var 150 och bodde i en grotta.

Peter pekade ut grottan.

De bjöd nunnan på Suchate med härsket jaksmör och grovsalt. Hon tog fram en påse hembakade edelweisskakor.

Så berättade hon om uppenbarelserna, om Brahman och Vishnus inkarnationer. Som skydd mot bergets ande, gav hon dem varsin amulett.

Tiden gick. Ginger måste nå toppen före klockan ett. Då skulle mörkret lägga sig över Everest som en svart filt.

De bytte klätterkängorna mot sjumilastövlar. Ginger och Peter satte det långa benet före.

De låg Desmond i bakhasorna. Dimbankarna tätnade. Genom elektronkikaren såg hon att Morrit team nått upp till Dödszonen. Morris Sherpa blinkade nödsignalen SOS med laserlampan ner mot dalen. Desmond slog in en snöbult. Isväggen sprack och stora flak föll. När snön lagt sig svängde sönderslagna kroppar i snålblåsten. Desmond hängde ensam kvar i säkerhetslinan. Tyngden nötte mot bergsväggen. Stegjärnen gled i rutten is.

Ginger och Peter kom till undsättning. Morris likbleka ansikte var täckt av yrsnö och läpparna mörkblå. En sekund till och han hade förfrusit.

Ginger höll krampaktigt syrgasmasken tryckt över Desmonds näsa och mun. Trycket pumpade upp lungorna och räddade honom från en andningsdepression. Ändå var tillståndet kritiskt.

Peter tog upp dunsovsäcken tryckte ner Desmond i den. Med linorna omkring, såg han ut som en stek.

Peter skrek till Ginger:

          Hjälp mig att fira ner honom. Du klarar väl den sista biten själv?

Hon tittade på atomuret: 14:30.

          Inget problem. För honom till Basläger 1. Jag kommer så fort jag är klar!

Peter firade ner Morris med den ena handen och med den andra höll kvar sig själv, med hackan. Spetsen gled och gjorde en rispa i isen.

Ginger kämpade ensam upp mot toppen. Armmusklerna domnade. Stegjärnen klibbade fast. Benen kändes som frusna kycklinglår.

Trots att det var alldeles för sent på dagen, fullföljde hon uppdraget.

Solstrålarna reflekterades i snön och hon satte på sig RayBan-glasögonen och utförde de nödvändiga mätningarna. Måtten ristade hon in i en skiva av bivax.

Mörkret föll. Ginger drog på sig skidglasögonen och fällde upp huvan. Andedräkten frös fast i ögonbryn, näshålor och läppar.

Fullmånens blåa ljussken återkastades i gnistrande snö. Stjärnor glimmade i universums utkanter. Ett oförglömligt ögonblick!

Vädret slog om. Snöstormen ven. Hon anropade Peter genom walkitalken. Inget svar.

Klockan fyra på morgonen pulsade hon dödstrött in i tältet. Peter hade hört anropet och stod redo med en termos hett chai och en ask med mandelflarn.

Ginger drack och kände hur värmen sprängde i ådrorna.

Morris låg kvar i sovsäcken. Han skakade av feberfrossa.

Morgonen grydde. Stormen var borta. En klarblå himmel tonade bort över horisontlinjen.

Solen sköt strålar genom Himalayas snötäckta bergskedjor. Långt i fjärran fanns Kinesiska muren, Tibets kloster och Nepals stupor. I Indien, på Goas stränder, låg röken tät och transmusiken dånade.

Ginger plockade fram kommunikationsradion och anropade sherpastationen. Hon och Peter packade ner utrustningen i ryggsäckarna.  Desmond hade förfrusit tre fingrar på höger hand.

          Ledsen kamrat, sa Peter till Morris, dem måste du kapa! Vill du att jag ska hjälpa dig?

          Bara hugg till, innan jag förfryser de andra också!

Saint Clair vilade inte på hanen. Han anlitade världens bästa bergsingenjörer, bergsprängare, håltagare och hissmontörer.

          Kostar det så smakar det!

Hotellanläggningen stod färdig. Vavare Minposche ledde öppningsceremonin:

          Så nära Nirvana man kan komma: ”Yampoo Schampo”. Världens högst belägna hotell- och turistanläggning. Namaste!

Hur gick det för Desmond Morris?

Karmas lag. 

Alla i hans team hade omkommit.

Desmond uteslöts ur La Comminauté International des Alpinistes. Vem ville satsa pengar på en förlorare?

Övergiven och förödmjukad, klarade han nätt livhanken, som tiggare i gathörnet vid Times Square.

Om det var Chomolungmas hand eller bara en slump, kom Ginger förbi:

          Kära nån! Desmond, vad gör du här? Följ med, så bjuder jag på kaffelatte och så många dubbel cheese du kan få i dig!

När han ätit sig mätt och otörstig, presenterade Ginger honom för Giles Saint Clair. Giles anställde honom på stående fot:

          Från och med nu, Desmond Morris, utser jag dig till: VD för Yampoo Schampoo.

Desmond kramade om Ginger:

          Ginger MacKensii. Du gav mig livets mening åter. Du är allt en hyvelns slitsa!

          Äh, sa Ginger lite generad. Du tar då i!

De förblev vänner för resten av livet. I Yampoo Schampoo hade hon en egen svit. Utanför, på plaketten av renaste platina kunde alla och envar, läsa:

”Ginger MacKensii. Top Lady of this World.”

Världens rikaste människor och jetset störtade dit i sina IAI Westwind privatjetplan. Hetare än nattklubben Huset på Svalbard.

John och Jane Smith landade på Lukla flygplats och kröp in under Apachehelikopterns rotorblad.

De flög över trädtopparna, hovrade intill Everests bergsvägg och inväntade signalen för landning.

Helikoptrarna köade. Sir Archibald Jones tog sig för pannan och grymtade:

– En sådan liten landningsplats. Vad oflexibelt!

Markflygledaren vinkade. Helikoptern gjorde en u-sväng och sjönk till plattformen nedanför South West Face.

Hisskonduktörerna, i rockar av äkta lamaull, bevakade entrén.

Färden upp till Världens tak tog fem minuter.

Archibald Jones grymtade:

          Ska det verkligen behöva ta sån tid? Varför har ingen uppfunnit neutrondrivna hissar?

          Eller, sa John Smith lite spydigt, robotstyrda blixtlås?

          Vilken bra affärsidé, sa Archibald. Får jag knycka den?

VD Desmond Morris hälsade gästerna välkomna. I vestibulen stod portiererna på rad.

En av dem gick fram till Mister and Mistress Smith:

          Här är Yampoo Schampoo! Mitt namn är William, särskilt utvald till Er tjänst. Får jag visar Er runt? Där borta finns närmaste pistoff-backen, med doserade kurvor. Omklädningsrum med kakelplattor av guldsprängd, grön onyx. En bassäng fylld med vitaste snö. Duschar med kokhett bergsvatten.

Inne i sviten, tryckte William på fjärrkontrollen. Bärarroboten rullade in och, med en liten kran, lyfte av bagaget.

          Önskas något annat? Serviceautomaten finns på bekvämt avstånd från sängen. Androidpåkläderskorna varken ser eller hör.

John gav William en hundradollarssedel i dricks:

          Hemma i Chelsea Hôtel kallar jag all personal för ”Bernie”. Hoppas att det går bra för William också?

          Bernie? Självklart!

John gav William ännu en hundradollarssedel. Bernie, backandes och bockandes, gick ut och stängde dörren.

John och Jane klädde av sig reskläderna, älskade, svalkade kropparna i snowpoolen och värmde dem i duschens heta bergsvatten. John satte på sig en frack och Jane en aftonklänning med urringning ända ner till naveln. Chockerande, kanske, men innanför anständighetens gränser.

Bernie visade dem vägen till restaurangen The Yeti’Cave. Steakhouse & Bar.

Hovmästaren Jeeves stötte marskalksstaven i golvet och utropade:

          Här med får jag anmäla: Mister John and Mistress Jane… Smith!

Gästerna applåderade och vinkade. Archibald Jones instämde:

          Välkomna till 10 000-metersklubben!

Jane viskade i Johns öra:

          Så var det med den sekretessen!

          Ja, man kan aldrig lite på robotarna. De gillar skvaller!

Androiden Sam Bogart spelade på Steinwayflygeln, favoritlåten: ”As time goes by”.

Jeeves återvände till paret Smiths bord:

          Jag beklagar! Tyvärr! Majonnäsen skar sig!

Jane blängde på Jeeves. Hon snärtade irriterad till det långa cigarettmunstycket. En sträng av aska landade på den av små barn handknutna, arabiska mattan.

Vips var städroboten framme med dammsugarmunstycket. John sa:

          Majonnäsen skar sig, sa John. Vad ska vi göra åt det? Sätt på ett plåster, vettja!

Jane drog ännu ett djupt halsbloss och blåste röken på Jeeves. Han hostade och rosslade:

          Köksroboten är en slyngel. Han ska omedelbart till återvinningen! Först vill naturligtvis Robotarnas fackombud ha ett ord med i laget.

          Gör som ni vill. Men en fadäs till och vi framför vår klagan direkt till vår gode vän Giles.

Jeeves visste hur Giles skulle reagera: ” – Bara släng ut dem!”

Jeeves log och sa:

          Den nya köksroboten är redan på plats. Medan Ni väntar, vad får jag bjuda på?

          Jag vill ha en Manhattan men med ceylonkanel istället för angostura. Förresten, en dubbel.

          Tom Collins! Men utan Tom, sa Jane.

          Alldeles strax!

Jane askade på mattan igen och suckade:

          Robotarna är så långsamma. Billiga batterier och måndagsexemplar…

Vart femme fatalen Salome Zella tog vägen, var det ingen som visste. Ryktet gick att Den Store Bottini hade med henne i ett trollerinummer och sågat itu henne på längden.”