En prototyp till den hittills bästa konspirationsteorin.

Alla är patienter.

Både Du och Jag är patienter.

I själva verket är samhället ett stort mentalsjukhus.

Avdelning gränsar till avdelning.

Var och en är fri till att resa bort när den vill. Friheten finns alltid tillgänglig, men ingen flyr.

Dels därför att det är riskfriare och bekvämare att stanna kvar där en är.

Dels för att en aldrig vet om det verkligen är ”grönare på andra sidan om staketet”.

Människorna är präglade av inlärd hjälplöshet, diagnoser och mediciner och skräcken för friheten.

Friheten är antingen att få stanna där en är, eller att förverkliga drömmen om flykten.

Varje dag diskuteras om hur, vart och varför en ska fly. Ändå, det är ytterst sällan som någon ens försöker. Vad ska det tjäna till?

En drömmer om bättre avdelningar någon annanstans och diskuterar om Sjukhusdirektören finns eller ej.

Vissa patienter har utsett sig själva till skötare och sköterskor. De är egentligen patienter, de med. Men de påstår sig veta sanningen om hur en ska vara när en är frisk.

Självklart, vill de på det sättet, friskskriva sig själva.

Det ska ge dem friheten, inte ut till en annan, okänd, del av världen och verkligheten, utan till ”nycklarna”. 

I vardagslivet kallas ”nycklarna” för: Pengar.

Alla har diagnoser, men med lite olika och annorlunda symtom.

Sjukast är de som saknar sjukdomsinsikt. De är både normala och fullt friska, vilket i sig är en semantisk kullerbytta.

Borde inte de ”normala” lida av psykisk ohälsa, när alla i deras omgivning gör det?

Friskast är de som har sjukdomsinsikt, men det hjälper dem bara till att förklara hur omvärlden ser ut. 

De vill inte, kan inte och vågar inte förändra.

Varför skulle de göra det? Det leder ju bara till problem, ökad ovisshet, oro och förvirring.

Eftersom de också är sjuka dvs ”lider av psykisk ohälsa”, har de ändå samma motstånd mot omvärlden (verkligheten) som de andra patienterna.

Utanför sjukhuset, finns bara andra sjukhus. Alla är olika, men i grunden densamma. ”Omväxling förnöjer”.

På det ena sjukhuset får en ärtsoppa och pannkaka på torsdagen.

På det andra sjukhuset får en ärtsoppa och pannkaka på fredagen.

Konflikter uppstår mellan patienterna. Vilket är rätt? Tradition eller förnyelse?

Det pågår förstås alltid diskussioner, debatter och konflikter:

Vem är frisk och vem är sjuk?

Vem sitter inne med sanningen om tillståndet i världen?

Vem ska ha rätt att bestämma och fatta beslut?

Vilken diagnos är bäst?

Vilka sjuka ska ha de bästa förmånerna, största privilegierna och högsta statusen?

Eftersom alla patienterna strider för sina egna rättigheter i ett ”allas krig mot alla”, finns förstås också mentalsjukhus och avdelningar som glöms bort. De som förfaller och vars patienter försöker fly.

Men, vilken annat sjukhus eller annan avdelning vill ta emot dem?

Det är ju, som alltid, fullbelagt överallt.

Det händer att det dyker upp någon ”psykiater”, ”psykoanalytiker” eller ”psykoterapeut”, som försöker förstå och förklara hur allt fungerar.

De är förstås också bara vanliga patienter, med samma diagnoser och mer eller mindre sjukdomsinsikter som alla andra patienterna.

Eftersom alla patienterna är upptagna av sig själva, sina föreställningar, drömmar och besvikelser, glöms snart allt bort.

Tills det kommer en annan patient, med en ny verklighetsbild, förståelse och förklaring. De kallar sig ofta för ”gurus”, eller ”profeter”.

(Fördelen med den här konspirationsteorin, är att den, med en gång som en förstår den, ger en själsro.

Den är självklart inte sannare, verkligare eller mera omfattande, än någon annan konspirationsteori.

Men den ger plats för det obegripliga, det absurda och det metafysiska. Varför andra, annorlunda, okända patienter inte kan vara: ”friska”, ”normala”, ”kloka”, intelligenta eller ”tar seden dit de kommer”.)

Klart, slut.