David Bowies Berlin-trilogi.

David Bowie blev inspirerad av ”krautrocken” med tyska band som Kraftwerk, Neu! och Harmonia.

Efter plattan ”Young Americans” skapade han: ”Station to Station”, vilket i sin tur gav Kraftwerk inspiration till deras hit: ”Trans Europe Express” med raden: ”Meet Iggy Pop och David Bowie.

Bowie var djupt nere i kokainmissbruk. Men låten ”Station to station” ledde till nästa album: ”Low”.

En ny samarbetspartner: Brian Eno och hans skiva: ”Another Green World”.

Berlin-trilogin består av albumen: ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”.

Efterkrigsgenerationerna möttes. Föräldrarna till den nya tyska generationen och de unga engelsmännen, hade stridit mot varandra under Andra världskriget.

Nu samarbetade tyskar, engelsmän, fransmän och amerikaner i musikstudion.

Påverkade av John Cage och Carlheinz Stockhausen.

Tysk 30-talsdekadens, Expressionismen, Fritz Lang, Berlinmuren, mysticism och ockultism.

”Effektsökeri” blev ett positivt uttryck.

Den yttre rymden lockade. Inte bara med NASA och motsvarande Roskosmos, med Sputnik.

Ziggy Stardust kom från rymden, med sina ”Spiders from Mars”.

David Bowie hade huvudrollen i filmen ”The Man Who Fell to Earth”. (På svenska: ”Mannen utan ansikte”) regisserad av Nicolas Roeg, år 1976.

Men varför handlade så mycket av konsten, musiken och filmen plötsligt om den yttre rymden?

Alienationen. Främlingskapet, Isoleringen, Utanförskapet.

Stanley Kubricks filmer: ”A Clockwork Orange (som bygger på boken med samma titel, av Anthony Burgess) och ”2001. A Space Odyssey” (som bygger på boken med samma titel, av Arthur C. Clarke).

1979 kom ”Alien”, regisserad av Ridley Scott.

Datorn i ”2001” blev tokig. I ”Alien” var motståndaren en farlig fripassagerare.

1968 med Fredsrörelsen och Hippierörelsen, hade valts bort av de unga. Samvaron och gemenskapen ersattes med alienation, främlingskap och ensamhet.

Vilken var galen; Individen eller Världen?

Vart skulle man ta vägen? Vart skulle man fly?

Jorden, Tellus, Människan, var på väg fram mot ett apokalyptiskt slut. Det enda som återstod, var att bege sig ut i rymden.

Rymdtanken medförde också en dröm om en, om inte yttre, så inre frihet.

Som inflyttad i en glaskula, skulle var och en för sig, överleva kärnvapenkriget och färdas ut i kosmos och den eviga tomheten.

En djup pessimistisk dröm, som ändå innehöll något starkt fascinerade.

Kunde räddningen, trots allt, finnas någonstans, där ute?

Var skulle den annars finnas?

Om Världen, Stormakterna, Människan och mänskligheten var galna, vilket alternativ återstod?

Drogerna gjorde säkert sitt till. Ännu ett flyktmedel. Antingen psykedeliskt försvinnande bort i hallucinationer, eller uppiggande, för att istället fly in i skapandet och en besatthet av högteknologi och andra nya ”effekter”.

Det fanns förstås de ”vuxna” och ”etablissemanget” som protesterade mot denna eskapism och verklighetsflykt. Varför inte arbeta för en bättre värld? Varför ge upp? Varför inte engagera sig, politiskt, socialt eller till och med religiöst?

Med pessimismen, eller realismen, uppstod också en nihilism.

Varför tro något alls, när ingenting verkade stämma?

Som David Bowie formulerade det:

 ‘a sense of yearning for a future that we all knew wouldnever come to pass’

Men, rymden och universum är inte bara en återvändsgränd och ett slut. Det är också den optimala upplevelsen av frihet.