”Tänka fritt är stort. Tänka rätt är större”.

Thomas Thorild.

Friheten går före dess mål: Att ha rätt.

Många glömmer bort att friheten är möjligheten och att ha rätt, resultatet.

En måste ha rätt till att försöka, experimentera och misslyckas, före en uppnår det högsta resultatet, lösningen, det högst sannolika.

I Kristendomen. ”Kärleken är störst av allt”.

Men, utan friheten, blir kärleken en dogm, en norm, ett tvång och en kliché.

Friheten att välja vem eller vilka man ska älska, måste gå före handlingen i sig.

Hur ska en lära sig frihet och av vem?

Vem eller vilka är expert på frihet?

Vad är frihet?

Att göra som en vill, göra vad som faller en in, en instinkt, ett moraliskt påbud, ett domstolsutslag:

”Nu är du en fri människa”

Det vill säga: Du lever inte längre inom fängelset murar och följer fängelsets regler.

En sak som är tydlig, är att konstnärer, artister, intelligenta, intellektuella och vetenskapsmänniskor, söker friheten.

Vad är deras prestationer värda, om de har skapat dem i fångenskap, enligt förutbestämda regler:

”Visst får du experimentera, forska och skapa, men bara inom de här begränsningarna”

Därför är det inte så konstigt att dessa människor söker sig till en yttre och inre frihet.

Visst kan skapandet ske i en totalitär stat eller i en diktatur, men då ”under jord”, i skymundan och isolering.

Det är därför som alla diktatorer är rädda för slutna sällskap, det annorlunda och främmande.

Där det kan uppstå konspirationer och friheten bortom sociala, politiska, ekonomiska och religiösa fördomar och begränsningar.

Det är därför som en bokhylla kan utgöra en större fara, än dynamit.

Som det har sagts om Adolf Hitlers bok ”Mein Kampf”:

”Alla hade den men ingen läste den”.

För att godkännas som en medborgare, var den ett måste. Som litterär skapelse, var den tråkig, mer propaganda än berättelse och som läsning, obegriplig.

Mer önsketänkande, än verklighet och fakta.

Tyska folket offrade allt, för att Hitler och nazisterna skulle kunna förverkliga den ariska utopin.

Vad gjorde de verkliga kreativa artisterna, forskarna och vetenskapsmänniskorna?

För dem var friheten större än den, av det totalitära systemet, förutbestämda, juridiskt och moraliskt beslutade, ”rätta”.

Skapande kräver både kaos och ordning.

Utan kaos, inga fullständiga experiment, eller förutsättningslöst undersökande.

Experimentet leder inte alltid till det önskade resultatet.

De som sökte friheten, gick i exil och flydde bort från totalitära stater som Nazityskland och Sovjetunionen.

De befann sig i Berlin, reste till Paris och fortsatte bort till USA, New York och Greenwich Village.

De kunde inte acceptera att anpassa sig till den nya ordningen, följa estetiska och rationella begränsningar och sluta delta aktivt i kulturlivet och dansa, roa sig, utmana, leka och försöka.

Vad ledde detta till, för den totalitära staten?

Jo, den utarmades, både andligt och materiellt. Musiken blev tråkig. Konsten i samma stil, med stora och starka, ”folkets hjältar och hjältinnor”.

De invånare som inte svalt ihjäl, frös ihjäl, glömdes bort eller bara, plötsligt en dag”, försvann, utstod den osäkra och ovissa tillvaron.

Morgondagen var långt ifrån en rutin och ingick i ett schema.

Det Rätta är inte alltid detsamma som Det Fria. Tvärtom.