En ”normal” människa bör vara genomsnittlig i allt och alla sammanhang.
 
En ”normal” människa kan knappast vara duktigare än andra, eller sämre än någon annan.
 
En ”normal” människa, bör, eller, rättare sagt, ska ligga på normalskalans 50-streck.
 
Att ”vara normal” är, om man verkligen menar ”normal” i statistisk mening och ingen godtycklig åsikt, inte avvika på något sätt eller i något sammanhang.
 
Detta, inser ju till och med den ”normala”, själv, är ju inte normalt!
 
Normaliteten är alltså i sig en utopi, abstraktion, eller ouppnåeligt ideal.
 
Den normala människan är, i högsta grad, onormal.
 
Vilket skapar en ny normalskala, liknande det ”Gyllene Snittet”, eller en försvinnande punkt.
 
Den mer vardagliga definitionen är sannolikt: ”Som folk är mest”, vilket kan och kanske ska tolkas som en kortversion av ”Jantelagen”.
 
Det typiska för ”normala” människor, är att de förblir ”normala” fram tills dess då de utmärkt sig så mycket, att de inte längre passar in i normen för det normala.
 
Som t ex: Leif GW Persson är knappast normal.
 
Alice Lillbabs Svensson är knappast normal, även om hon är populär och folklig.
 
Bert Karlsson och Alexander Bard, är de normala?
 
Kronprinsessan Victoria är inte normal. Hur skulle hon vara det, i sin vänlighet, värdighet, eller status som Sveriges kommande regent?
En normal människa kan knappast tjäna som föredöme. 
 
De som sitter med i tevesofforna är sällan ”normala”.  Vad skulle de ha att berätta om?
 
Normaliteten är alltså en inbillad norm, hur man, som svensk, ”ska vara och bete sig”.
 
På så vis kan även ”normala föräldrar” få barn som utmärker sig på helt andra vis, än att, som Ulf-Peder Olrog har skrivit i ”Filosofisk Dixieland”:
 
”Du ska tro det som Svensson gör, om du ska tro nåt alls”