Den dansande konstnären.

Konstskoleläraren hade lärt sig från kompisarna i Paris:

Konstnären står inte bara i ateljén och producerar konstverk.

Det är många amatörer och söndagsmålare som tror att det är så enkelt.

Han, eller om det är en hon, representerar, holistiskt, mänskligheten i dess ärande.

Ärandet får inte förväxlas med Nuet i dess basala form, eller ”vardandet”.

Heidegger, som en fjättrad Prometeus, i sitt trotsande motlärofadern Husserl.

Sartre, såsom Frihetens skönande, mot Heidegger.

Nuets absoluta och intetsägande, men krampaktiga, fasthållande av obeständigheten.

Kampen mellan det som varit och det som ska komma.

En intervall inte bredare än Euklides definition av en linje mellan två punkter.

Naturens likgiltighet inför Människans medfödda lidande.

Arvssynden avklädd och kompromisslöst naken intill bara hudcellens semipermeabla hinna.

Artisten måste våga steget ut i verkligheten, möta publiken och dela med dem deras vardagsbekymmer och axla de själsliga bördorna.

Annars sviker han, eller om det är en hon, sina metamorfosiska ideal.

Distansen är vägen och vandringen in till intimiteten.

Konstnären är på en entreprenör och estradör.

Han är navet i det hjul som allt snurrar omkring.

Manusförfattare, regissör, inspicient och rekvisitör.

Myterna om honom, är lika betydelsefulla som scenkostymen för en skådespelare.

Varat och intet. Rymdens tomhet på väg till tunnelbanan under rusningstid.

Clochardens fria liv.

Flykten undan medborgarens ansvarsfyllda tristess.

Där och då, som fågel Fenix, vaknar den konstnärliga inspiration till liv!

Ikaros när han sprider sina vingar för vinden.”

Det skålar vi på!

Skål!

Botten upp!