Alla vet det, men få vågar säga det: 

Svenska Akademiens kris påminner om den

vänskapskorruption som lett fram till 

sådana vilsenheter som i:

Fallet Thomas Quick

Paulo Macchiarini

Jesus Alcala 

Mordet på Statsminister Olof Palme

Fallet Rafat el Sayed 

Billy Butt

Inte i alla, men i många av händelserna framstår en ”hjälte”, ett ”mirakel” och en

”kreativ, effektiv och offensiv” anti-byråkrat som ”tänker utanför boxen”.

”Kejsarens Nya Kläder” och auktoritetstro.

Efter att ett antal ”visselbåsare” riskerat att bli av med sina arbeten och rykte som 

professionella, blir samtliga av de inblandade befriade från ansvar. De handlade ju enligt tidsandan i god tro.

Offren och andra som drabbats, direkt och indirekt, glöms avsiktligt eller 

oavsiktligt, bort.

hierarkien, tvingas de bedragna och vilseledda att de faktiskt hade tagit miste. De

som inte klarar av det, framstår som rättshaverister. 

”Om något verkar för bra för att vara sant,, så är det ofta det.”

Lewis Reselag.

En enda person håller på att ödelägga hela Svenska Akademien.

”Små tuvor välter ofta stor lass”.

Problemet med ”Kulturpersonen” är att han är känd ända tillbaka till Röda Rummet

vid Berzelii Park i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Redan då var han en ”Don Juan” av stora mått.

Svenska Akademien är den Svenska Kulturmaffians huvudsäte. 

Vem vill inte kråma sig inför dem och försöka få insikt innanför kulturmaffians

”Omertàlagar”?

Varför beskydda en brottsling?

Jo, sannolikt, för att han ännu inte är dömd, bara misstänkt.

Akademiledamöterna borde ändå inse att ”Spelet är slut”.

Ingen kommer att berömmas för att de, likt Kaptenen på skeppet, lämnar fartyget 

sist.

Istället borde de (än så länge 13 av De Aderton) gemensamt och i consensus, 

lägga ner Svenska Akademien som verksamheten har sett ut hittills.

En tradition är ingenting värd om den inte längre fyller en funktion.

I fallet med Svenska Akademien, att hålla Poesins och Skönlitteraturens banér

högt.

Med denna vänskapskorruption, sekterism och sekretessbestämmelser, raserar de

Skönlitteraturens anspråk om att leda till vishet, en högre moral och en djupare

förståelse för estetikens betydelse.

Om ledamöterna för Svenska Akademien inte vågar ta ställning som Zolà i 

samband med Dreyfus-affären, vad är de då värda?

Vem kommer i framtiden att tro på deras oförvitlighet?

Vem kan fortfarande inbilla sig att dessa, nuvarande, ledamöter inte lever mer i en

kulturbubbla av gemensamma värderingar, än att skildra vardagslivets

önsketänkande, drömmar och fantasier?

Vem av dem vågar ha moraliskt mod att säga:

”Jag tänkte fel. Jag hade fel. Jag borde ha lämnat in min avskedsansökan långt 

tidigare. Eller, ännu hellre, tackat nej till erbjudandet om att vara med.”

Ännu ett citat:

”Avbryt aldrig en fiende när han begår ett misstag.”

Napoleon Bonaparte