Kultursverige har länge haft en välpolerad yta av subversiv antiauktoritär och progressiv ”psykologisk realism”.

En slags blandning av socialistisk socialrealism, den föråldrade psykoanalysen och bibelns Tio Guds Bud.

Ett ständigt växlande, beroende på situationen, mellan kristen andlighet, forntida respekt för överheten och nutida socialrealistisk  ateism.

Allt är möjligt!

En moderat kan visst vara, till en viss gräns, socialist.

En ateist kan visst tro på en högre makt eller andlig energi.

En sociolog eller psykoanalytiker kan visst använda sig av beteendevetenskap och neurovetenskaplig psykiatri.

I det lilla konungariket Sverige, i Europas utkanter med självgodhet istället för självkännedom, självförtroende gränsande till megalomani, världens samvete och besserwissern som moralisk förebild.

I andra länder härskar byråkrati.

I Sverige ses vänskapskorruption och ämbetsmannavälde som lika självklara som att Monarkin och Rojalismen kan frodas utan gränser, inom representativ demokrati.

Frihet, Jämlikhet och Broderskap, javisst, men bara så länge tysthetskulturen inte utmanas eller ifrågasätts.

Som Ulf Peder Olrog skrev en gång:

”Jag säger bara det, så har jag ingenting sagt”

Världen genomgår en enorm förändring, men Sverige, som en otidsenlig gammal hippie, vill inte hänga med.

Krigsivrarna idealiserar Sveriges Beredskapstid, under åren 1938 – 1945.

Som George Klein skrev:

”Svenskarna är fredsskadade”.

I USA protesterade 68-rörelsen mot Vietnamkriget och den äldre generationens konservativa och reaktionära idéer.

Tyskland drabbades av Röda Arméfraktionens stadsterrorism.

Kravaller i Paris.

Flera, kommunistiska eller fascistiska terroristgrupper sprängde sönder hus och människor.

I forna Sovjetunionen, Östblocket och Warszawapakten kämpade samhällets självutvalda elit för att behålla sina privilegier.

Mao tse Tung spred ”Maos Lilla Röda” ut över världen och manade/påtvingade den egna befolkningen till en ”Kulturrevolution”.

Det diplomatiska Konungariket Sverige höll med mesta majoriteten och utmanade, som en utrikespolitisk Don Quijote, världens stormakter, diktaturer och folkens förtryckare.

Det sägs att en revolution alltid uppstår inifrån,annars är det en ”kupp”.

En revolution är inget inbördeskrig.

Då den ryske tsaren, år 1970, avsattes, var det därför att de ryska kvinnorna inte längre hade någon mat till att föda sina barn.

1968-rörelsen i Sverige, ledde till, liksom i andra vänsterradikala politiska sammanhang, till att en ny elit erövrade makten.

Liksom i Sovjetunionen och Ryssland, ville statsmakten få bort politiska analytiker, obehagliga kulturpersonligheter och obekväma visselblåsare.

Det var inte så underligt att, eftersom dessa kritiker av statsmaktens ämbetsmannavälde och byråkrati, ansåg de bångstyriga för att vara ”obildbara” och till och med mentalt sjuka.

Koncentrationslägren i Gulagarkipelagen och Sibirien sågs inte som människoförnedrande, grymma och dystopiska.

De var ju enbart till för att ”politiskt fostra” och tillrättavisa de allra mest besvärliga fallen.

En medicinsk och psykiatrisk fråga, mer än en sociologisk och politisk.

Kvar blev ett folk som accepterade förtrycket som vardag. Hur skulle annars makthavarna kunna styra så många olika befolkningar och grupper, i en så stor stat?

Kulturrevolution i Sverige, år 2018?

Någon skulle säga att det skulle vara en orimlighet, en anomali och ett hån mot Sveriges historia av Socialism, Demokrati, Humanism, Mänskliga rättigheter, Kristna värderingar, Du-reformen, Religionsfriheten och alla andra trevliga och sympatiska vardagsvanor och traditioner.

Det är ju helt självklart att Kungafamiljens representanter gör Kungsgator, besöker folkliga fester, syns i skvallermedia, håller nyårstal och manar Sveriges undersåtar till hänsyn och förståelse för de olika, annorlunda och i utanförskap.

Att de sedan, rent ”privat” bara umgås med utländska prominenta gäster, människor med adelsnamn och privilegier, inviger företag och besöker Skansen, är helt enkelt bara i överensstämmelse med undersåtarnas förväntningar.

Långt där inunder, döljs rötterna till det nutida Sverige.

Genom avskaffandet av de fyra stånden i Sveriges Riksdag, avskaffandet av Kungahusets reella makt, Landsorganisationen med regler om hur arbetarna får behandlas och Mannens och senare Kvinnas Allmänna rösträtt, anses Sverige som ”De bästa av länder”, andra länders ideal, utopi, Edens lustgård och medborgarnas förtroende för sina folkvalda representanter.

Alla får vara med. Ingen lämnas utanför. Dans kring granen på julaftonen och Små grodorna kring Midsommarstången. Herrarna dansar med pigorna och tar sig en jamare med drängarna och prosten.

Vad är det för fel med det?

Får man inte roa sig och ha trevligt tillsammans?

Måste allt handla om tråkig politik? Måste allt kritiseras och värderas? Kan ingenting från det gamla, få vara som det är?

Kulturrevolutionen, som sagt, uppstår likt en vulkan, en jordbävning, en översvämning eller skogsbrand, utan någons skuld eller moraliska eller juridiska aktion eller reaktion.

Kultureliten vill bedöma, kritisera, utdela straff eller belöning, förklara vad som är ”omdömesgillt, moraliskt  och estetiskt behagligt och bekvämt.

Ett verklighetsperspektiv hyllat av Ämbetsmännen, sedan Medeltiden, Feodalismen, föreställningar om ett ”blått blod”, egenskaper som går i arv, släktträd, uppfostran om hur kreti och pleti ska behandlas och den tysta överenskommelsen om den egna gruppens särställning och, enligt Thomas Thorild, hoppa över att ”tänka först och handla sedan”.

Ingen ifrågasätter på allvar, högt och tydligt, varför just den här eliten ska vara ”lekledare” och sätta upp regelverket.

Det som Lars Gustafsson en gång kallade för:

”Problemformuleringsprivilegiet”.