Sara Danius hade lovat att förändra och förnya Svenska Akademien.

Horace Engdahl har skrivit att hon misslyckats med uppdraget att hålla samman Svensk Akademien.

Det kanske hon har gjort, eller så har ”Grupp 8”, inte egentligen, velat, på djupet, tvätta byken och städa ur garderoben.

Kanske att Sara Danius och hennes allierade, inte vågat, kunnat eller velat sätta igång Kulturrevolutionen utan bistånd från Kulturprofilen och Katarina Frostenson?

Hur annars angripa en institution och frimurarorden som både kräver löfte om en ”omertà” och en tystnadskultur, och att en en gång invald ledamot, inte kan ställa sin stol till förfogande?

Nutida Sveriges ämbetsmannavälde har en hel del att lära från Pop- och Rockvärlden. När Mick Jaggers och Keith Richards skriver låtar, är de mycket ofta i luven på varandra.

Kreativa processer bygger inte på samförstånd, likriktning eller konformism.

Avsikten med reglerna var ju, enligt min mening, att hålla kvar det kreativa kaoset innanför Börshusets väggar.

Journalisterna har redan tagit över medievärlden och litteraturgenren: ”Svenska spänningsromaner”.

Om nu Svenska Akademien blir kvar och överlever ”KRIS” så är risken stor att även denna institution övertas av journalisterna.

Därför, menar jag, bör orden ”Kultur” och ”Vårdandet av svenska språket” breddas till att också innefatta helt andra betydelsefulla personligheter från den svenska kulturvärlden.

Numer är ju allt ”Kultur”, beroende på hur man definierar ordet och begreppet.

Varför består Svenska Akademien av en majoritet män?

Varför ska ledamöterna inte vara spejare och headhunters från den astronomiska stjärnvärlden?

Vad är en ”bok” i dag?

Är inte sociala media och bloggar också former av litteratur?

Varför ska nobelpristagaren bara bestå av en individ?

På hur vis hänger Bokbranschen samman med Nobels pris i litteratur?

På vilket sätt upphöjer ett bokförlag en person till ”äkta, seriös författare” bara genom att publicera ett verk (eller flera) av en skribent eller skriftställare?

Om en författare till en teaterpjäs kallas för ”författare”, varför inte också en filmmanusförfattare?

Hur kommer det sig att den svenska kulturen i mycket väljer ”underground” och kulturell provokation, till etablerad litteratur och ”finlitteratur”?

Vad är det för ”fint” med litteratur som ingen läser?

Varför har en majoritet djupare insikt och förståelse av ett fenomen, än en minoritet, som kan bestå av bara en enda person?

Valet av ledamöter kan lika gärna ske genom en slumpgenerator. Vem som helst, likt en amerikansk jury, ska kunna inkallas till någon av Akademiens stolar.

Om en teatermanusförfattare kan väljas till akademiledamot, varför inte också en redaktion som, kontinuerligt, skriver på ett manus till en ”dokusåpa”?

Varför Ulf Linde, men inte Nina Burton?

Varför Katarina Frostenson, men inte Gunnar Lundqvist?

Svenska Akademien har sedan århundraden tillbaka varit en monolitisk-hierarkisk-monarkistiskt enväldeskultur.

Den passade möjligtvis in på Teaterkungens Gustaf III: tid, men varför åberopa just den tiden i dag, 2018?

Samhällets bestående och självutnämnda kulturetablissemang framkallar och provocerar unga och okända till att opponera sig och bilda motkulturer. Det är bra!

Men hur oskadliggör en bångstyrig opposition och utmanare:

I Konungariket och Ankdammen Sverige används sedan länge en trygg och säker strategi:

Ge dem större utrymme, än de behöver.

Ge dem priser och privilegier.

Ge dem privat insyn och de blir med en gång medansvariga och därmed nedtystade, eftersom lojalitet mot auktoriteter och överhöghet, värderas högre än, som i August Strindbergs fall, Folkets kärlek.

Klassresa, karriär och statusjakt, är inte förenlig med revolutioner, förändringar, nyskapande eller kritiskt ifrågasättande.

Samhällskritiken blir till skygglappar, med moralism och politiska och religiösa klichéer, plattityder och tautologier.

Ordet ”bildad”, blir en synonym till ord som:

 artig, belevad, väluppfostrad, förutsägbar, lojal, konservativ, ”rumsren”, samförstående, konformistisk, strategisk, välvillig, snäll, mesig, undfallande, respekterande, diplomatisk, kultiverad, spetsfundig, högdragen, arrogant, besserwisser, nedlåtande, tillbakahållande, nostalgisk, pedagogisk eller opportunistisk ”kappvändare”.

Var finns ”arbetarförfattarna” idag?

Var finns ”modernismen”?

Följer Svenska Akademien trender, eller vågar de/man/en/majoriteten följa egna spår och intuitiva spekulationer?

Om detta vet vi ”undersåtar”, ”medborgare” och ”invånare”, ingenting.

Eftersom vi ingenting får veta, är det som om enbart resultaten efter fotbollsmatcher och idrottsprestationer, offentliggörs.

Själva handlingen, ansatsen, upploppet, crescendot och slutspelet, får vi ingenting veta.

Ändå finns Nobelpriset i litteratur med i Harrys vadhållningslista.

Hur ska man kunna gissa på antingen Paul Auster, eller Mascha Gessen?

Gert Fylking ger svaret: ” – Äntligen!”

Så oförutsägbart, spännande och intressant borde nobelprismottagarens namn vara!