”Seriös” i den betydelse att den värnar skönlitteraturens och poesins betydelse i världen och in i framtiden.

Poesi och skönlitteratur bör fungera som riktmärken och navigationsprocesser, inte för att markera eller positionera en nu för stunden existerande Elit.

Var och en vet hur det, i Människans historia, har gått för alla dessa självgoda, självupptagna och världsfrånvända ”High Societies”.

Varför bjuda på samma soppa en gång till?

”Ett tärningskast utesluter inte slumpen”, skrev Stephane Mallarmé.

Så gör inte heller någon kommitté som ska tillsätta en ny Kunglig Svenska Akademien.

Svenska Akademien i dess nuvarande form kan gärna fortsätta med SAOL. Vem behöver den, när det mesta av information om vårt svenska vardagsspråk finns att läsa ute på Internet?

En utredning borde istället tillsättas för att, i tid, söka förstå och förklara angliseringen av det svenska språkets betydelse in i framtiden.

Som så mycket annat av den traditionella svenska kulturen, ersätter traditioner och sedvänjor från andra delar av världen, dem som vi, här och nu, har menat vara ”våra egna”.

Som Expressens journalist Ulf Nilsson skrev en gång:

”Vi kan ju inte göra om hela Sverige till ett stort Skansen.”

Allt gammalt är inte skönt, gott och rätt.

Historia, folklivsforskning, släktforskning och hembygdsrörelsen i all ära, men människorna idag, behöver mer av den tidsandan som rådde under 1950- och 1960-talet:

Mindre av nostalgi och idyllisering av det förflutna och mer av futurism, framtidstro och nyfikenhet inför det nya och okända.

Någon gång, kanske under 1600-talet, övergick den tidens moderna människor från att se Tiden som linjär, istället för cirkulär.

Året, dagarna och klockans visare, gick varv efter varv, runt i samma cirkel.

Men den här lördagen, 21 april 2018, är inte exakt densamma som föregående lördag, eller den 21 april 2017.

Det är inte ”Måndag hela veckan”.

Vi lever inte i filmer som ”Jurassic Park” eller ”Tillbaka till framtiden.

Tiden och tidsandan, i våra sociala medvetanden, rör sig mer framåt som en tsunamivåg, än en smalspårig järnväg.

Då man så ofta och gärna hänvisar till Darwinismen, är det enkelt att konstatera att de som överlever, är de som vågar röra på sig, inte de som till varje pris, sitter kvar, klamrar sig fast och hoppas på en Deus ex Machina.

Därför behöver världen en samling människor som kan och vågar ifrågasätta nuvarande tankemönster utan att för den skull ge skenet att veta svaren i förväg.