En personlig hyllning till Avicii.

MadMaXXX, eller som han egentligen hette, Pedro, var förtvivlad och hans humör närmade sig desperationen.

Han hade passerat alla stadier, från graffitti till rave och från rave till postpunk.

Allt det han gjort, tycktes vara förgäves.

Han hade till och med övergått till ren förstörelse, av föremål.

Men de vuxna hade ändå inte tid. De var fullt upptagna med att tjäna pengar, för att kunna konsumera mer.

Som ett ekorrhjul som aldrig ville sluta stanna, eller en hjärntvättning där det värsta var att alla som deltog och som inte kunde dra sig ur eller stanna kvar där de var, var inne i hjulet av egen, fri vilja.

Han hade trotsat sina föräldrar. De var ju ändå aldrig hemma.

Han skolkade från skolan. 

Där var redan för stökigt för att kunna lära sig något. 

Det han trots allt hade uppfattat, såg han ingen nytta med. 

Det kunde ju ändå inte leda till någon förändring.

Då han var inne i en butik, ensam, drabbades han igen av denna uppgivenhet, förtvivlan och desperation.

Allt som stod där, var det som höll kvar människorna i ekorrhjulet.

Ett sökande efter lust, mening, flykt och, i ett sista försök, meningsfullt lidande.

Hjältens, hjältinnans eller frälsaren på korsets, lidande, innan erkännandet och motståndarnas eviga nederlag och fall ner i skuggvärldens makabra världar.

Han visste förstås att det inte var sant, men i brist på djupare analyser, från individualpsykologer, socialantropologer och sociologer, lät han sig nöjas med denna förklaring.

En enda impuls in i desperationens sista förtvivlade steg.

Kläder och galgar flög i luften. Han for likt en tornado över diskar och ställningar.

En vagn dög till tunnelbana mellan gångarna. Han kastade sig handlöst över räcken och avgränsningar.

Personalen var efter honom, precis som det skulle vara i parkour.

Jakten var i full gång. För en gångs skull upplevde han något meningsfullt:

Spänningen.

En lek som bara kunde sluta på ett sätt, men, som han trodde att alla andra tänkte:

Vem bryr sig.

Svar: Ingen!

Allt de ville, var att stoppa honom, så att ingen annan följde hans exempel.

Så att allt återgick till den vardagens missnöje och slit.

Det tog hus i helvete, men så länge det fanns hinder för han som flydde och de andra som jagade, fortsatte han i spontana hopp och impulsiva rörelser.

Bakom sig lämnade han ett gytter av gränslösa, fallande föremål. 

Objekten haglade.

Han var inne i ett stadium av reptilhjärnans oförutbestämda handlingsmönster och visste att han närmade sig butikens och gallerians bortre vägg.

Antingen måste han välja en annan väg, uppåt till nästa etage, vända eller kasta sig ut genom glasdörrarna.

I hörlurarna hörde han sånger från Iggy Pop, Lou Reed, Blondie, David Bowie, Billy Idol och Siouxie and the Banshees.

För att distrahera sig från destruktionen, spelade han på full volym.

Allt omkring honom föll och förföll.

Ingen dekadens, men nog en handfull meningslöshet och nihilism.

Musiken, inte litteraturen eller teatern, var hans enda tröst genom det nattsvarta hålet i tillvarons intighet.

Parkouren var inte bara en flytande rörelse genom konsumismens hierarkiska stegringar av varor, produkter, moden och nymodigheter.

Det var en transcendens över det han aldrig någonsin skulle kunna erövra eller besegra.

Han var dömd från början.

Syndabocken var inte längre samhället, skolan eller ens föräldrarna.

Det var den så kallade ”Tidsandan”.

Tidens framåtskridande var nutidens största utmaning.

Eftersom varken Storebror eller någon annan enväldig ledare syntes till, så måste ansvaret ligga hos maskinerna.