Ju äldre du blir, desto mer medveten blir du också om vad du aldrig kommer att göra.

Alternativen avtar med tiden.

Ålderdomen är ett minne för livet.

Det du kunde göra igår, kan du inte längre göra idag.

Det du kan göra idag, kommer du inte att kunna göra i morgon.

Därför gäller det att höja ribban, istället för att sänka den. Du kan inte veta idag vad du inte kommer att kunna göra i morgon.

Du kan aldrig veta säkert om det kommer att bli en morgondag, men varför bekymra sig om det, idag?

”Tomorrow never knows” som The Beatles skrev.

Idag är det så många som lever i ”nuet” att de glömmer bort hur det var igår och hur nuet kommer att påverka morgondagen och framtiden.

Framtiden är våra förväntningar, men också mycket mer än det.

Även om många inte tror eller anpassar sina handlingar idag efter detta, så kan de kristna ha rätt:

”Jesus kommer snart. Är du redo?”. 

Eller ”Armageddon” och Johannes uppenbarelsebok”.

Det intressanta med framtiden är inte vad vi tror kommer att hända, utan vad vi vill ska hända.

I dagens folktro har ”Gud” ersatts av ”Verkligheten”.

De ”gudstroende” kallar sig nu för tiden, för ”realister”.

Extremister har blivit till eskapister.

De gör allt för att fly verkligheten, eftersom de inte har kraft eller energi till att förändra den.

De försöker, istället för att delta i verkligheten, sätta en mur framför den, i hopp om att verkligheten ska stanna och bestå i samma tillstånd, bara därför att muren står där.

I boken om ”Eremiterna i tajgan”, en fantastisk bok om ryska gammaltroende som bor ute i den sibiriska urskogen, blir det viktigaste, det att hålla sig till, den religion som de tror på, men framför allt tidräkningen.

Utan tiden går vi vilse.

Tillvaron är för stor, utan teoretiska begränsningar i tiden och rummet.

Tidrummet.

Rumtiden.

Rummet vi lever i. 

Tiden som vi lever oss in i.

Händelseögonblicket.

En tidsintervall i Människans timme.

Den ena dagen kan tyckas vara den andra lik, men överallt sker mikroskopiska förändringar som vi, med våra fem sinnen, har svårt att lägga märke till.

I våra tankar och i vårt minne, mannaminne, blir allt till slut intet.

Tillvaron är så oändligt mycket större än oss.

Hur många apparater och instrument vi än använder oss av, kommer vi aldrig att upptäcka Tidens början och Rummets slut.

Förr eller senare måste vi inse att vi inte kan komma längre, inte kan nå längre.

Kanske där som Vetenskapen övergår i Religion eller Ödestro?

Charles Darwins bedrift var att kunna kartlägga och lägga fram en teori om Anpassningen.

Idag upplever fler och fler av oss, tillvarons ”Anpassning till döds”.

När vi inte orkar anpassa oss längre, tvingas vi ut i isolering, ut i flykt, drömmar eller önsketänkande.

Bekvämligheten och effektiviteten är ett självbedrägeri. Den tid som sparas in, finns inte att hämta ut, någon annanstans eller någon annan gång.

Den förblir borta.

Endast en tunn hinna skiljer Anarkismen från Fascismen.

Rädslan för eget ansvar.

Rädslan för att bli fördömd.

Dömd till frihet.

Anarkismen, i dess sociala betydelse, är en naiv trotsighet. En dröm om den totalitära utopin.

Drömmen om att alla ska vara lika fria,både själsligen och kroppsligen.

Alla måste anpassa sig till oskrivna lagar.

Ett samhälle in absurdum.

Ett samhälle utan sammanhållning, solidaritet och gemenskap.

Där alla är fria, är alla också ofria.

Gränserna blir så obegripliga och bestraffningarna så osäkra och oförutsägbara, att ingen vågar vara annorlunda eller handla autonomiskt självständigt.

Människorna letar efter en irrationell och ständigt föränderlig kod.

Ett lösenord som alla tror sig känna till, men aldrig kan uttala eller förmedla.

Man antar att det ojämlika förhållandet uppstod när nomaderna, jägare och samlare, blev bofasta, odlade och födde upp boskap.

Cowboyen förblir nomad, medan Ranchägaren blir bofast och ägare.

Ägandet i sig är en illusion.

Ägandet är en social överenskommelse.

Egendomen är och förblir begränsad i tiden och rummet.

För eremiterna ute i tajgan är pengar, en sedel, ingenting värd.

En synål är mer värdefull, än guld.

De livnär sig på egen odlad potatis och cedernötter de plockar ute i skogen.

Allt arbete utför de själva.

Den som inte gör något, kommer snart att gå under.

De lever i verkligheten, i Gud.

En gång, på 1600-talet, när Peter den Store var tsar i Ryssland, förföljdes de för sin ortodoxa kristna tro.

De flydde längre och längre bort.

De bodde i byar, tills att de var tvungna, för att överleva och behålla sin tro, också att fly därifrån.

Konstigt nog betraktas de bara som några ”galningar”, obegripliga, egensinniga, sektmedlemmar och som om de levde på stenåldern eller medeltiden.

Men är inte deras liv verkligare än vårt?

De beskriver inte livet utifrån.

De befinner sig inne, inuti, livet.

Som när inuiterna en gång levde i snöhyddor, igloos.

Inget ägande. Ingen egendom. Inget sparande. Inget kapital, förutom var och ens egna kunskaper och erfarenheter.

Inga böcker och skrifter.

Föreställningar om det som fanns bortom och över livet i nuet.

Våra civilisationer gör allt för att få oss att glömma och förtränga det här tillståndet.

Ändå upplever vi det i våra drömmar, i skönlitteraturen, poesin, teatern, musiken, dansen, ritualerna, vardagsrutinerna och vad som ska hända sedan.

De före oss har blivit till sagor, myter, mytologi och religion.

Vi, idag, vår västerländska civilisation, odlar en kultur om vår egen betydelse.

Bortsett från Tiden och Rummet, ger vi sakerna och tillstånden omkring oss namn och beteckningar.

Symboler och tecken som ger oss upplevelsen av att delta i något större sammanhang.

För var gång som vi är framme vid den bortersta gränsen, inser vi att något större,bortom den, sträcker sig ännu längre bort…

Ord som:

”Gud är större”

Eller:

”Gud är allsmäktig”

kan ge oss upplevelsen om att vara delaktiga i denna evigt utvidgande oändliga större.

Ändå behöver vi det!

Den inre friheten betyder mer, än den yttre.

Därför kan vi alltid, var och en eller alla tillsammans, utöka Tiden och Rummet inom oss, utan att förirra oss ut i ett intet eller ingenstans.

Den slags frihet som både Anarkismen och Fascismen aldrig kommer att förstå.

I vårt samhälle, i Sverige, idag, onsdagen den 20 juni 2018, blir människor alltmer stressade, utmattade, deprimerade och apatiska, av jakten på materiella fördelar.

Människor söker positionera sig, framhäva sitt egenvärde, betydelse och status.

Problemet är att de är alltför upptagna av detta, så att de inte längre, likt eremiterna i tajgan, deltar i det som finns och händer omkring dem.

Likt diktatorer och envåldshärskare som Vladimir Putin, Donald Trump, med flera i Turkiet, Nordkorea och mindre stater, ser de människor, men inte naturen.

De har fastnat och är fjättrade i Antropocentrismen.

De lever kvar i illusionen och önsketänkandet om att Människa står mot Människa. Att Charles Darwins teorier bara var ett slags omskrivningar och tolkningar av arten Människans styrkeförhållanden och inbördes betydelser.

De brister inte alls i betydelsen av någon gemensam tolkning av det förflutna.

De kan säkert sitt lands historia.

De har blivit sin egen tids ”skräcködlor”.

De är artefakter, kvarlämningar från en tid som Verkligheten, Gud eller Världsalltet redan lämnat bakom sig.

De kör bil och reser i flygplan, men romantiserar färder med häst och vagn, eller vandrare utan hem, hembygd eller rötter.

De är, kort sagt, instängda i ett nu.

Ett nu som alltid har varit, är och förblir, en enslig och isolerad ensamcell.

De hyllar individens frihet, därför att de aldrig, aldrig, kommer att kunna uppleva någon gemenskap.

Ett antropocentriskt, egocentriskt, nihilistiskt ”samuel beckettsk” solipsistiskt ”ägg”.

Därför förblir de dömda till att misslyckas.

De har ingenting att föra vidare. Allt det som de har, vill de behålla för sig själva.

Individen (den odelbara), liksom man trodde om atomen (odelbar) en gång, kan splittras.

Tre saker vet vi säkert: 

Vi kommer alla att dö en gång. 

Vi vet egentligen ingenting.

Allting förändras. Ingenting består.