Idag, måndagen den 25 juni 2018, laddar de politiska partierna inför riksdagsval, kommunalval och landstingsval.

När jag växte upp, på 60-talet, pågick debatten om att också Sverige skulle ha atombomber att försvara sig med.

Man antog då att om Sverige hade kärnvapen, så skulle ingen stormakt våga anfalla oss.

Under och efter andra världskriget hade flera länder, nationer, fått diktatorer till härskare.

Nazityskland, Italien, Spanien, Grekland, Sovjetunionen och Östblocket.

Diktaturer som idag är borta.

Varför då?

Den enkla orsaken är att diktaturer i en extrem vilja till självstyre och oberoende isolerar sig från omvärlden.

Deras självtillräcklighet och självgodhet leder inte till något samarbete. 

Ekonomin drabbas.

Kulturutbytet drabbas.

Vem vill sitta och lyssna på en tråkig diktator hela dagarna?

De som kan, försöker att fly.

Därför blir flykten, otroligt nog, förbjuden och de flyende ”oskadliggörs”.

Varför?

Därför att när för många flyr, visar det på att någonting är fel.

Vem kan lita på någon som alltid är beredd på att bryta sina löften av egoistiska skäl?

En annan sak är att människor vill trivas, ha trevligt, roa sig och se fram emot något. Någonting annorlunda. Omväxling förnöjer.

Som Pete Seeger sjöng:

”When will they ever learn?”

Sanningen är att de är desperata.

På sitt sätt, försöker de också fly från en framtid som de inte kan kontrollera eller betvinga.

Just nu är det SD som är i ropet.

Det är som att ”Följa John”. Alla enas om vem som är ”John” och så följer man med i svängarna så gott man kan.

Frank ”Frankie Boy” Sinatra sjöng:

”I did it my way”.

Det är just de som dagens politiker saknar.

De stirrar sig alla blinda på samma lösning.

De saknar självförtroende och själslig styrka.

De är flockmänniskor i en konsumistisk värld.

Också politiken ska konsumeras. Politikerna finner problem och skapar lösningar.

Väljarna är konsumenter som går in i den ”politiska butiken” och väljer bland åsikter och antaganden.

En gång var Ny Demokrati i ropet. Ny Demokrati gick framåt, tills att partiet splittrades. De som försökte ta över, kunde inte samarbeta och enas.

Är det någonting som Jimmie Åkesson kan, så är det att hålla motpolerna inom Sverigedemokraterna inom gränserna för vad som anses vara acceptabelt.

Att han sedan vänder kappan efter vinden och erbjuder dem han just för stunden talar inför det som de efterfrågar, är något som väljarna inte bryr sig om.

”Ge människorna inte vad de vill ha, men det som de tror att de vill ha..”

Som en pendel som svänger framåt och åter.

Missnöjet har två riktningar.

Den ena är extrovert. Det är den politiska agendan. Den materiella världen är relativt lätt att justera enligt ens egna drömmar och ideal.

Den andra är introvert.

En andlig värld som politikerna idag inte alls behärskar. Varför ökar människors missnöje över sådant som inte är materiellt mätbart. Hur mäter man andlig utveckling, rent statistiskt?

Det är ett problem som ingen vet svaret på och därför inte heller vill erkänna att det finns.

Det är därför som populismen får vind i seglen och försöker leva kvar i en materiell-konsumistisk verklighetsuppfattning.

Andlig tillfredsställelse kan man bara, med frihetens villkor, skapa själv.

Förutsättningarna är många. Friheten väger tyngst.

Vilken politiker eller politiskt parti strävar efter frihet?

Friheten består ju av att inte tvingas till att ingå i en kollektiv, flockanpassad tillvaro.

Svenska fackföreningsrörelsen tvångsanslöt människor inom offentliga sektorn.

Alla ska få vara med. De som inte vill, ska tvingas till det.

Så har det varit inom Svenska Kyrkan.

Så är det idag med Kungahuset.

Politikerna, med den bästa vilja i världen, kan inte tvinga medborgarna till att vara eller bli fria.

Frihet kan inte läras ut.

Friheten ryms inte i någon begränsad ideologi.

De politiker som talar om frihet, menar deras tolkning av frihet.

Frihet till utbildning.

Men frihet till att lära sig vad då, varför då och till vad då?

Många är de som försökt ta patent på frihetens kaleidoskopiska dimensioner.

De handlar sällan om att tillåta, utan att begränsa, förbjuda och fördöma.

Anpassning till döds.

När medborgarna äntligen förstår vilken slags frihet de har förlorat, kan det redan vara för sent.

Stängslen är redan uppsatta.

Murarna är redan byggda.

Vakterna står redan i vakttornen med sina vapen skjutklara.

Politikerna erbjuder en materiell frihet, medan medborgarna vill välja vilken frihet de vill ha.

Det var det som filosofen Immanuel Kant menade med ”Upplysningen”.

Vi har ännu inte, efter drygt trehundra år, kommit därhän.

Därför är illusionen, trolleriet, så viktigt för politikerna.

De vill visa att det är just den materiella friheten som medborgarna drömmer om.

Men är det så?

Den andliga dimension som fortfarande sprider sig i väst, är Buddhismen.

En stillsam, rofylld, meditativ och reflekterande vardagsverklighet.

Ingen gud eller förmyndare.

Bara en sittställning för att uppnå upplysning. Varför är inte Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna lika kritiska mot den religionsfilosofin, som de är mot Islamismen?

Jo, därför att de har själva inte något alternativ att erbjuda.

Visst, de hänvisar till den kristna moralen och den kristna traditionen, men det är skillnad på religion och moral.

Religion och andlighet är så mycket mer än bara religiösa föreställningar om hur man ska leva.

Inte ens KD, Kristdemokraterna, talar idag om en lagstiftning som bygger på Tio Guds Bud.

Varför inte?

Jo, budorden är så svåra att tillämpa i ett materialistiskt-konsumistiskt samhälle.

Ett samhälle där allt ska gå att sälja och köpa.

Tycker vi inte om det vi har, så köp nytt och släng bort det gamla.

Det finns naturligtvis andra sådana andliga rörelser också, men alla handlar om samma slags andliga frihet.

De som formulerat:

”Jag behöver inte mer. Jag är nöjd med det som är.” Eller:

”Ingen ska tala om för mig vad jag ska tycka, vad jag vill eller hur jag ska leva. Det angår bara mig!”