Visseljohannan.

Hon sov inte så djupt att hon drömde, men fantasierna flödade fritt. Bilder framträdde av bekanta ljud och röster. Hon var tio år och befann sig i Knuttorp, stugan på Trallholmen. På semester med pappa Rudolf, mamma Kristin, brodern Johan och hunden Tummen. Från köket hördes ett ihållande tjut. Kristin sprang in.

          Vad är det, undrade Turid.

          Det är en kaffepanna. Den kallades förr, för ”visseljohanna”. Nu är det dags att ha i kokmalet kaffe.

          Varför piper den så högt?

          För att vattnet kokar. Ångan pressas igenom ett litet hål i locket. Då är det dags att lägga i kaffet. Det kokar upp lite en gång till, så står kaffet och drar. Sumpen lägger sig på botten och sen är kaffet klart att hälla upp.

Turid minns att hon stod och tittade på visseljohannan. Kristin tog av den från plattan, hällde i kaffepulvret och ställde den tillbaka på värmen. Hon höll i handtaget, beredd att lyfta.

Nästa minnesklipp var hemifrån Vanadisvägen. En svart liten dosa fäst vid en nyckelknippa. Johan sa:

          Göm nycklarna så ska du få se!

          Då får du vända dig om.

          Okej, men det spelar ingen roll. Har du gömt den nu?

Hon skyndade att gömma den under en stolsdyna i köket.

          Ja, de finner du inte så lätt.

          Vänta nu.

          Ska du inte fråga ”fågel, fisk eller mitt emellan”?

Han formade läpparna till ett plutande och visslade till. Då hördes ett högt ljud.

          Där är den, sa Johan och pekade på köksstolen.

          Vilket fusk.

Turid ryckte till. Hon öppnade ögonen, stirrade upp i taket och letade reda på mobilen.

          Ja, det är Fogelquist.

          Hej! Det är Turid! Nu ska du få höra!

          Hej, Turid.

          Här ska du höra. Jag har en idé.

          Jag lyssnar, sa Fogelquist.

          Känner du till vad en ”visseljohanna” är?

          Visst. Jag har en sån i verkstan. När jag är inne i arbetet, är det lätt hänt att vattnet kokar torrt.

          Kommer du ihåg en pryl som var populär för många år sen. ”Keyfinder”. Minns du den?

          Javisst. Problemet var att den pep alldeles för ofta. Om nån visslade på jobbet, pep det från alla kavajer och handväskor. Ett himla oväsen!

          Min idé är den här. Om du lägger in en sån där manick i varje ”uggla” och, om den blir stulen, visslar vi eller ägaren på en melodi. Då vet vi att det är du som tillverkat skrivaren.

          Mycket bra. En variant av en trojansk häst.

          Just det. En trojansk uggla!

          Jag lägger in den i inkubationsfasen så länge. Nu piper ”visseljohannan”. Fikadags!

          Jag hör av mig om vad som händer. Ha det! Hej!