Just nu håller skogsbränderna och med dem, kanske, en begynnande, allvarlig, debatt om Klimatförändringen och dess konsekvenser.

Det finns ett talesätt som säger:

”Barn gör inte som du säger. Barn gör som du gör.”

Det kan låta smart, men, tänk efter, vad ska du göra?

 Vad ska de göra?

Löser du ett problem med att fuska, så påverkar du också din omgivning till att fuska.

Men barnen har bara sina föräldrar som förebilder. Från vem ska de annars kunna få sina erfarenheter ifrån?

Enligt Charles Darwins utnötta tes (om det nu är hans?) så är det:

”De bäst anpassade som överlever.”

Om alla i ett samhälle fuskar, till sin egen egoistiska fördel, så skulle alltså de ”överleva” som är bäst på att fuska?

Men om alla fuskar till sin egen fördel, var finns då sanningen?

Finns ingen sanning, så finns det, logiskt, inte heller något fusk.

Om en utgår från vad som är sant och den andra inte gör det, så antar man att den som inte utgår från sanningen, vinner en egoistisk fördel över den som håller sig till sanningen.

En diktator beslutar om vad som är sant.

Diktatorn måste därför själv känna till vad som är sant.

Finns ingen sådan envåldshärskare, så uppstår en kamp mellan alla de som tror sig veta sanningen.

Den som vinner kampen, är alltså den som skapar ett ideal som kan fungera som en imitation av sanningen.

Problemet med denna ”förskönade” sanning är att sanningen, den verkliga sanningen, inte låter sig påverkas av den ”provisoriska” sanningen.

En sanning som kan sägas motsvara en interrimstyrelse. Den finns så länge ingen godkänd styrelse är tillsatt.

Detta är läget för de svenska politiska partierna.

De strävar inte längre efter att bli eller vara den godkända styrelsen.

Varför inte?

Jo, därför att då kan de avsättas och ersättas med en ”troligare” interrimstyrelse.

Därför satsar dagens politiker på att antingen bli ”pessimister”, ”realister”, ”pragmatiker” eller ”realpolitiker”.

Dagens politik avgörs inte längre i Sveriges Riksdag och Regering.

Det är inte heller lobbyisterna som avgör riksdagsvalet.

Det finns fortfarande människor som tror på ”Mediernas Makt”.

Det fortfarande till och med människor som tror på konspirationsteorier, undergångsprofetior och majoritetsval.

Att om så många människor som möjligt tror på en lögn, så blir det en sanning.

Tänk om det vore så. Vad härligt!

Ett prästerskap som med förbindelse till en överjordisk makt kan igångsätta, förklara och besluta vad som ska bli sant.

Eftersom det inte är så, så skyller politikerna på de enda som de kan skylla på, nämligen ”väljarna”, ”medborgarna” och ”folket”.

De förklarar sina misslyckanden med:

”Vi säger vad som är sant och vad som kommer att bli sant, men människorna vill inte förstå vårt budskap.”

Detta är bortförklaringen nummer 1:

Sanningen är inget budskap. Budskapet är en övertygelse om vad som är sant.

Bortförklaring nummer 2:

Den som vet sanningen, har alltid rätt.

Den som en gång vunnit på tipset, kommer att vinna också i fortsättningen.

Trots att det inte finns något sådant samband.

Bortförklaring  nummer 3:

Alla kommer att försöka utnyttja sanningen till sin egen fördel.

Ja, om inte sanningen består av vetskapen om att ingen kommer att vinna och alla kommer att förlora.

Just nu sitter säkert politikerna och funderar över bristen på vatten, det starka solskenet och den, dag efter dag, återkommande hettan.

Är detta en konsekvens av Klimatförändringen, eller inte?

Om det är så, vad kommer väljarna att tycka om det?

Bortförklaring nummer 4:

I morgon är en annan dag.

Väljarna, medborgarna, vill inte lägga sina röster på det parti som inte gynnar dem själva.

Det parti kommer att vinna valet som, i god tid innan, kommer att föra upp till debatt ett argument som gynnar alla.

Varje parti utser en ”syndabock”.

Vänstern anser att de rika tjänar för mycket och betalar för lite i skatt.

Högern anser att Samhället kostar skattebetalarna för mycket, vill sänka skatten och överlåta till privata företag att konkurrera om den möjliga vinsten.

Alla politiker presenterar sitt alternativ av ”ökad frihet” åt sina väljare.

De konservativa anser att de resurssvaga kostar samhället och därmed skattebetalarna för mycket.

De radikala anser att de mäktiga saknar engagemang och är ovilliga till att bidra till samhällsutvecklingen.

Eftersom ”Gud är död”, de objektiva värderna numera är relativa och konsumismen är den nuvarande samhällsideologin, så återstår bara världsåskådningen: Realism.

Varför?

Jag gissar:

Realisms utgångspunkt är ”Verkligheten”.

Verkligheten som är allas gemensamma tolkning av verkligheten.

Inget slags ”Matrix” eller ”Truman Show”.

Pessimismen är en lättjefull inställning till livet och verkligheten.

Eftersom ingenting går att påverka, så finns det heller inga skäl till att försöka.

När ingenting går att påverka, så är den gällande tanken, inte den stoiska, men den ”coola”, ”vem bryr sig”, ”so what”, eller vardaglig likgiltighet.

Realismen, verkligheten såsom den är, gör oss alla, jämlika och jämställda, egalt, likgiltiga.

För många är denna inställning, på kort sikt, en vinst.

Då en inte kan göra något för att påverka, får var och en mer tid över till att se till sina egna behov.

Man lämpar över problemet till andra.

De som kan mer.

De som vet mer.

De som är mer engagerade.

Nästa generation.

De som inte bara teoretiskt eller akademiskt, känner till problemet så som det verkligen är, utan till och med funnit en möjlig, realistisk och optimal lösning.

Alltså de politiker och parti som ger väljarna, medborgarna, uppfattningen av att:

”- Oroa er inte. Det här klarar vi av. Gör det ni ska, så tar vi hand om det här.”