Människor oroar sig för att jobben kommer att försvinna.

Det största hoten anses vara artificiell intelligens, digital teknik, automatisering och att arbetena flyttas ut till länder där arbetskraften är billigare än i Sverige.

Majoriteten av Sveriges befolkning tvivlar fortfarande om klimatförändringen.

De sätter hoppet till att varje ny händelse bara är tillfällig.

Att vi kommer ha samma höga levnadsstandard också i framtiden.

I överlevnadssammanhang i Sverige får deltagarna lära sig: S – T – O – P.

Förkortningen av:

Stanna.

Tänk.

Orientera.

Planera.

Detta är en bra regel som också kan användas i samband med klimatförändringens konsekvenser.

Fortfarande har människor inställningen att invänta olyckan och reagera först då.

Som vi alla kan konstatera, en kostsam inställning.

Scouterna har valspråket: ”Be prepared”, ”Var redo”. ”Alltid redo”.

Vi har redan, också i svenska sammanhang, drabbats av större katastrofer.

Estonia.

Tsunamivågen i Thailand.

Översvämningar och skogsbränder.

De som inte drabbas, fortsätter som förut.

Samhällsmedborgarna förväntar sig som vanligt att ”hjälpen ska komma uppifrån”.

Det är en osund inställning som varken kunde ha tillämpats i samband med Estoniakatastrofen eller tsunamivågen.

Vi vill inte räkna med det osannolika.

Vardagen dämpar oron.

”Det drabbar inte oss”. 

”Det där ligger så långt fram i tiden. Vi har viktigare, närliggande, problem just nu att ta itu med.”

Därför kommer det osannolika alltid som en överraskning.

Varför skulle det inte kunna ske en jordbävning ute i Nordsjön, som ger upphov till en tsunamivåg som går in i Östersjön?

Varför skulle inte storstäder som Oslo, Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Helsingfors kunna drabbas av den?

Stockholm skyddas delvis av skärgården, men om en stor vattenmassa skulle tränga in ända till Stockholm, så finns också risken att vattnet fortsatte in över Slussen, genom Strömmen och upp i Mälaren.

Fortsätter snö och is att smälta uppe i fjällen, ökar också risken för att vattnet kommer att stiga i älvar och sjöar.

Det skulle också kunna leda till översvämningar i Mälaren och Vänern.

För att klara av sådana problem som kan uppstå i framtiden, behöver vi arbetskraft.

Klimatförändringen, oavsett tid och plats, kommer att kräva förberedelser.

De organisationer som finns idag, som militär, polis, brandkår, ambulanser, sjukhus och vårdcentraler har kapacitet till att ta hand om redan drabbade områden och offer.

Militären organiseras efter en situation lik den under Andra världskriget.

Vid en större katastrof kan vi inte räkna med att hjälpen ska komma utifrån.

Hotet från Ryssland må vara nog så reellt idag, men vid en större klimatförändring, kanske Ryssland som administration inte ens finns kvar.

Vi kan inte utgå att vi innan vet vilket slags hot som kommer att inträffa.

Vi kan inte förbereda oss på allt.

Sannolikheten för en katastrof är större i storstäderna.

Med smala gator och ont om utrymningsvägar, kommer proppar i trafiken uppstå överallt.

Varje individ är en energi.

Just därför vore det bättre att ”inte samla alla äggen i samma korg”.

Storstäderna idag är sådana ”korgar”.

Staden skulle kunna bli till en stor återvändsgränd, när biltrafiken blir till ett hinder, tunnelbanorna inte fungerar, elektriciteten slås ut och reservdriften inte fungerar som den ska.

Då har människorna åter bara att förlita sig på sig själva och varandra.

Vart skulle flyktingvågen från städerna ta vägen?

Först och främst där det finns rent vatten.

Hindra kroppsskador och spridning av sjukdomar.

Psykiskt lidande, chocker och trauman.

Värme och skydd mot kyla och fukt.

Hållbar mat som helst inte måste tillagas.

Visst! Allt detta kräver materiella resurser, administration, organisation, sambandscentraler och transporter.

Ändå är det varje enskild individ som står för den verkliga energin.

Hotet kommer inte utifrån.

Ovissheten, rädslan och handlingsförlamningen uppstår inifrån.

Det är därför som dystopier och domedagsprofetior är så fatalistiska och defaitistiska.

Ödestro och passivitet blir till hinder för varje enskild individs förmåga till handling.

Självutnämnda ledare, som innerst inne är lika förvirrade som alla andra, hämmar kreativitet, uppfinningsförmåga, nyfikenhet och vilja till att fortsätta och gå vidare.

Därför är det mycket betydelsefullt att redan i förväg decentralisera maktförhållandena, istället för att stänga in dem bakom portar, murar och mentala spärrar.

Frågan är vilken maktstruktur som skulle kunna göra detta, när varje administration, organisation, politiskt parti, religiöst samfund eller annan social inrättning, först och främst är inställd på centralisering?

Slås ledningscentralen ut i en sådan maktstruktur, så är alla andra människor också utlämnade till sitt öde.