I vår moderna, eller postmoderna, tid, anses det finare att vara ung, omogen och oerfaren, än äldre, klokare och visare.

Det värsta och det bästa med att bli ”gammal” och äldre, är att vi alla som nått fram till över 60 år, vet att det inte finns några genvägar.

Du kan inte vara både ung och erfaren.

Klok kan du vara, men inte vis.

Intelligent kan du vara, men ändå sakna omdöme.

Därmed inte sagt att alla äldre, ”gamla”, är erfarna och ödmjuka.

Det finns gott om dem som anser sig ha högsta betyg från ”Livets Hårda Skola”, men som ändå lever kvar i livets tidiga motgångar och dagens bitterhet.

Varför, kan man undra?

Jo, därför att de ”anser sig ha rätt till det”.

Trots att de bäst minns livets tillkortakommanden, misslyckanden, missförstånd och besvikelser, är det ”rätten” till att ”berätta om hur det verkligen är” som är deras livs lön.

En slags nihilism, tillintetgörelse, förintelse, förnekelse och förminskning av hur deras liv skulle kunna ha varit, ”om”…

Det är om detta de vill berätta för de unga.

De anser sig ha ”erfarenheten om hur det är”.

Vilket är märkligt, då deras ”erfarenhet” i stora hela handlar om deras misslyckanden.

Hur många gånger, under mitt 60-åriga liv, har jag inte hört klagovisan:

”Du ska själv förstå, när du levt så länge som jag.”

Om det vore så som de påstår, varför finns det inte ett särskilt ämne i skolan som förmedlar sådana kunskaper?

Varför får inte alla lära sig ”hur man startar med två tomma händer” och blir miljardär?

Varför får inte alla tillfället till att bli mästare, etta, vinnaren, i alla tävlingar.?

Jesus Kristus i Bibelns Nya Testamente säger i stort sett allting.

Han predikar om två liknelser. Vilken som är sämst eller mest absurd, är svårt att säga.

Den ena handlar om den fattiga kvinnan som skänker bort sin sista skärv.

Det kan tyckas berömvärt och en höjden av idealism, men varför ska just hon, som redan är fattig, skänka bort det sista hon har?

Vore det inte bättre att använda skärven till något som gynnar henne själv?

Vad ska hon göra när hon inte ens har skärven kvar?

Tigga av någon annan fattig kvinna, som också bara har en skärv?

Och så vidare…

Den andra egendomliga, ”tänkvärda”, är den om ”Den förlorade sonen”:

Fadern ger sina två söner varsin del av arvet.

Den ena sonen förvaltar sitt pund, fortsätter att arbeta, anstränga sig och stå ut med vardagens förtretligheter.

Den andra sonen, ”den förlorade”, beger sig ut och bort från gården. Han festar, slarvar och gör av med hela arvet.

Fattig och eländig beger han sedan sig tillbaka till fadershemmet.

Vad händer?

Jo, Fadern förlåter honom och ordnar en fest för ”den förlorade sonen” som återvänt.

Men den andre sonen då, som har skött sig?

Om honom får man ingenting veta.

Tvärtom. Han ska dela med sig av sitt arv till brodern, se till brodern och att han sköter sig i framtiden.

Att denna liknelse ska tolkas som att även den syndige är välkommen tillbaka till Gud och den kristna läran, är lätt att begripa.

Ändå så är det just så som Samhället lär oss att tänka.

Den som sköter sig, gör rätt för sig och betalar räkningar och skatt, väcker inget uppseende och får ingen uppskattning.

Av den medborgaren förväntas inget annat.

Han eller hon går genom livet, osynlig, tyst och hänsynsfullt.

Då jag arbetade inom Sjukvården och Långvården, lärde jag mig en sak om ”Systemet”:

Patienter som skrek och bråkade, fick uppmärksamhet.

Personalen var arg på dem och försökte få tyst på dem, men det enklaste var att ge patienten det hon/han ville ha.

De beskedliga, tysta och snälla, glömdes bort tills de försvann.

Av det kan varje ung människa lära sig att det lönar sig att bråka.

De ”snälla” och ”anpassningsbara” får nöja sig med det som ges.

De har varken något val eller någon valfrihet.

De som stört ordningen, brutit mot ”normen”, det som är ”normalt”, lagar, regler, bestämmelser och konventioner blir ihågkomna.

Därför bör de ”erfarna” förklara för de unga, omogna och oerfarna:

”Vill du ha något, så nöj dig inte med vackra ord och löften om att ”allt kommer att ordna sig”.

Denna visdom förmedlade Sokrates.

Därför dömdes han till att tömma giftbägaren.

Men så är han ihågkommen också!