Människor är urusla på att förstå proportionalitet.
 
1.  Målet att skatterna ska sänkas.
 
2. Sjukhusen ska moderniseras och helst byggas om. 
 
3. Personalens löner ska höjas.
 
4. Omvårdnaden ska bli bättre och säkrare.
 
5. Maskiner och apparater som används inom vården ska bytas ut till nyare, effektivare med större noggrannhet.
 
6. Akutsjukvården ska bli bättre och vårdtiderna kortas.
 
7. Personalen ska ha möjligheter till att välja arbetstider och semesterdagar.
 
8. Även under sommaren ska finnas tillgång till professionella läkare och specialistsjuksköterskor.
 
För att genomföra detta (sedan bör man lägga till ungefär samma förbättringar inom barnomsorgen, skolan, äldrevården, brandförsvaret, polisen m.m.) ska vårdföretagen vara privata och vinstgivande till aktieägarna.
 
Alla anställda ska ha adekvat utbildning. 
 
För att de unga ska kunna ha råd med utbildningen, måste de ha studielån och studiebidrag, som ska betalas tillbaka medan personen fortfarande är arbetsför.
 
Pensionsåldern ska höjas.
 
Det innebär att även vårdpersonal över 65 år ska arbeta vidare.
 
Vem vill bli lyft ur sängen av en 70-årig undersköterska med dålig rygg?
 
Pensionerna ska höjas.
 
De äldre ska uppleva trygghet och gemenskap.
 
Ingen ska känna sig ofrivilligt ensam.
 
I hemsjukvården, hemtjänsten och som personliga assistenter ska personalen kunna tala och skriva svenska utan brytning och vara införstådd med svenska vanor och traditioner.
 
Allt detta ska betalas av de arbetsföra medborgarna, till kommun och landsting.
 
Paradoxen, motsättningarna mellan önsketänkande och verkligheten, kommer i framtiden att öka, inte avta.
 
För att medborgarna ska kunna betala de allt stigande kostnaderna, måste de arbeta mer och längre, tjäna mer och betala mer i skatt.
 
Konsumtionen av varor och tjänster måste öka, för att företagen ska kunna gå med fortsatt vinst.
 
Sänks lönerna, så kan allt färre konsumera i samma mängd som förut.
 
Företagen sänker lönerna.
 
Företagen säljer allt färre av produktionen och måste avskeda anställda, som blir ”arbetssökanden”.
 
Med färre som betalar skatt, går skola, vård och omsorg inte ihop.
 
Allt fler hamnar utanför välfärdssystemet.
 
Konkurrensen minskar mellan företagen.
 
Valfriheten minskar.
 
Företagen blir allt färre.
 
Kvantitet går före kvalitet.
 
De få som arbetar kvar, ersätts av maskiner, robotar, automater och
resursbesparande rationaliseringar.
 
Människan har lyckats med att göra sig själv överflödig.