Så har ”pilsnerfilmerna” blivit Sveriges ideal och framtidsvision.
 
Thor Modéen och Åke Söderblom vänder sig sannolikt i sina gravar.
 
Buridans Åsna är en paradox, som handlar om en rationell åsna.
 
Åsnan är både törstig och hungrig. På ena sidan ett spann med vatten och på den andra en krubba med hö.
 
Buridans Åsna kan inte välja, alltså svälter den ihjäl.
 
I dagens läge skulle vi nog hellre använde uttrycket:
 
”Man kan inte både behålla kakan och äta upp den.”
 
För det första:
 
Majoriteten av Sveriges befolkning har genom valresultatet från Sveriges Riksdagsval bevisat att de inte tar Klimatförändringen och dess konsekvenser på allvar.
 
Ett, i min mening, bättre resultat hade varit om Centerpartiet hade fått flest röster i Alliansen och Miljöpartiet flest i blocket till vänster om det borgerliga blocket.
 
Då hade två miljömedvetna partier vunnit och kunnat samarbeta om framtida lösningar.
 
Sverigedemokraterna, som vågmästare, hade blivit tvungna att antingen stödja Centerpartiet, eller Miljöpartiet. Buridans Åsna.
 
Antropocentrismen eller Ekocentrismen?
 
Kan vi, utifrån den faktiska verkligheten och väderleken, besluta vad vi ska välja först, Människan eller Miljön?
 
Inom politiken kan man kompromissa, men kommer Klimatförändringen tillåta oss den möjligheten?
 
Sverigedemokraterna kommer också hamna i Buridan Åsnas paradox, då de har två ideologiska ställningstaganden som i verkligheten inte går att förena:
 
Det ena är att Sverige inte ska ta emot fler invandrare och flyktingar.
 
Den ska också innebära att dessa ”icke-svenskar” ska skickas hem till därifrån de kom.
 
På sikt också gå ur EU och snarast börja ett ”Swexit”.
 
Det andra är att Sverige och ”svenskarna” ska återupprätta det som Sverigedemokraterna och Alt.Right-rörelsen i Sverige, anser vara ”svenskt”.
 
Det innebär också att direkt eller indirekt motarbeta ”den vänsterliberala smörjan”, för den kan ju inte vara både ”svensk” och en antagonist till den ”socialkonservativa gubbröran”.
 
Deras syn på vad Sverige är, hörs tydligt i Sveriges nationalsång:
 
 
”Du tronar på minnen från fornstora da’r
 
Då äradt ditt namn flög öfver jorden;
 
Jag vet att du är och blir hvad du var
 
/:Ack, jag vill lefva, jag vill dö i Norden!:/
 
Den texten skrev år 1844 av Rikard Dybeck
 
Denna andra versen ur Sveriges Nationalsång ”Du gamla, du fria” innehåller flera intressanta antydningar om vart svenskarna i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet, har som vision för Sverige:
 
”Du tronar på minnen från fornstora da’r”
 
och
 
”Jag vet att du och blir hvad du var /…/
 
Liksom i de svenska ”pilsnerfilmerna” lever människorna i en överklass och en underklass, ”herrefolket” och ”tjänstefolket”.
 
Det som förenade de båda samhällsklasserna var en underförstådd gemenskap.
 
Svensken var stolt, sanningsenlig, ärlig, modig, kristen, införstådd i svensk lagstiftning, vett och etikett, sunt förnuft, lite blyg men samtidigt burdus, tyst men, när det gällde stora förändringar, kunde säga vad han tyckte.
 
Han arbetade i sitt anletes svett, klagade aldrig och visste sin plats i världsordningen.
 
Fattig eller rik, var han, hans hustru och barn, glada, nöjda och levde i en alltid sammansvetsad gemenskap.
 
Liksom i visdiktaren Ulf Peder Olrogs, ”Syföreningsboogie” gäller samma urkorkade regel:
 
”/…/ Hon får inte vara med i våran syförening mer
Jag säger bara de’ så har jag ingenting sagt. /…/
 
Om man inte följer normen, så blir man utsluten ur gemenskapen.
 
Det är säkert med det begränsade, enfaldiga, förstockade och trångsynta tänkesätt som Västerlandet har utvecklats.
 
När samhället och kollektivet blir för inskränkt, så flyttar de handlingskraftiga och kreativa till en plats där frihet fortfarande råder.
 
Det var så som U.S.A. blev till; av alla de oanpasslingar som lidit och flydde sina mobbande och trakasserande konformister.
 
Det var så som Nazityskland förlorade kriget och Sovjetunionen förlorade intelligentian och de intellektuella.
 
Populister som Sverigedemokraterna och Alt.Right har som målsättning att skapa en värld för ”normala” medelmåttor.
 
De ”annorlunda”,  som överlever och lyckas fly, kan tacka Dao, Ödet, Gud eller Oden, för att kunna finna en plats där den verkliga friheten och framtidsvisionerna fortfarande glädjer människornas hjärtan.
 
Hänvisning till boken och filmen:
 
”Vi lever! Dramat i Anderna.” Av Piers Paul Read.
 
Den formen av ”kannibalism” som förekommer i den verkliga händelsen, består av att pojkarna i fotbollslaget åt av sina sönderfrusna kamraters kroppar.
 
Det viktiga i boken, en sensmoral om man så vill, är att det lönar sig mer att ge sig av, än att stanna kvar.
 
De som begav sig av, visste att om de stannade, riskerade de ändå att dö, så varför inte försöka finna hjälp?