Han lovade henne att komma tillbaka, men hemma i London, i Chelsea, låg hans mor sjuk i lungsot.
Bostaden var kall och dragig.
Modern var krigsänka och Charlie hennes enda barn.
Fadern hade stridit på Flanderns slagfält.
I en gyttjig skyttegrav slog en granatskärva rakt genom hjälmen och spräckte skallen.
En volontär från Röda Korset fann honom kravlandes i lervällingen.
Vårdsoldaterna bar honom på båren till en ambulans som med sirenerna på körde till ett fältlasarett.
Där blev Alfred den nyutexaminerade Florence Nightingales första patient.
Hon satt och vakade över honom dygnet runt.
En skotsk läkare, doktor Alan Finley, pumpade honom full med sulfanomider, men Alfreds öde var beseglat.
Två dagar senare, på morgonen klockan fyra, dog han av blodförgiftning.
 
Samma dag som Dagen D.
 
Londonborna drabbades hårt.
Charlies mor, Mary Blake, med den lille Charlies hand i sin, letade i ruinerna efter överlevande.
Så kom de tyska Junker 52:orna in under Blitzen och St Paulskatedralens torn träffades.
Mary Blake sprang med Charlie i famnen och skyddade honom med en trasig trenchcoat.

Det var, som premiärministern Winston Churchill hade sagt, blod, svett och tårar.

Kriget var över. Mary Blake insjuknade och Charlie måste ta på sig ansvaret som familjens försörjare.
Han sökte in till Kungliga Flottan.
Det krävdes att man skulle vara fyllda sexton år, men Charlie förfalskade födelseattesten.
Grannfrun Patricia Govern skötte om Mary, tills att Charlie fick ut sin första lön och anställde den pensionerade sköterskan Josephine Leclos.
 
En utmärkt kvinna som talade engelska med fransk brytning.
 
Josephine, eller Josie, bodde hemma hos Mary, i en etta med kök.
 
Modern sov i rummet och Josie i köket.
Gaspolletterna var dyra och inte heller stenkolet var gratis.
Vattnet frös till is i rören.
Charlie köpte det nödvändigaste, whisky och cigaretter, och sände återstoden av lönen hem till Chelsea.