Klimatångesten, existerar den?

 

Konsumtionen och konsumismen har ett pris och det är högt!

 

Konsten är inte längre att samla på sig saker, utan att bli av med dem.

 

Priset för att transportera bort allt överflödigt, kostar mer än att köpa nytt.

 

Det västerländska samhället bygger på ökad vinst, produktion och konsumtion, tillgång och efterfrågan.

 

Men vad händer när tillgången är större än efterfrågan?

 

Priserna sjunker.

 

Produktionen sjunker.

 

Vinsten sjunker.

 

Efterfrågan på arbete och arbetskraft minskar.

 

Ålderspensionen ska sättas till 70 år, istället för som nu, 65.

 

Unga ska in på arbetsmarknaden tidigare.

 

De ska försörja sig själva.

 

Köpa dyra lägenheter.

Ansöka om höga lån som de inte vet om de kan betala.

Exporten minskar och importen ökar.

Alltfler varor och tjänster produceras och utförs utomlands.

Företagen går med vinst, tills att allt färre har råd med att köpa och betala för deras varor och tjänster.

Överproduktion.

Företagen måste expandera och finna på nya sätt att producera och få in vinst.

Samhället är beroende av produktion och konsumtion.

Företagen betalar skatt.

De som arbetar, betalar skatt.

Utan skattepengarna kan inte samhället förse medborgarna med skola, vård och omsorg.

Problemen ska lösas av medborgarna, men varför ska de då betala skatt?

Skattepengarna går till administration, medan samhällsservicen läggs ner eller i malpåse.

Medborgarna ”röstar med fötterna”. När inte landets politiker lyckas hålla sina vallöften, väljer man istället att söka sig till utlandet.

Till de länder som ännu inte drabbats av överproduktionen.

Där råvaror och arbetskraft fortfarande är billigare.

Maskiner är billigare i drift, än människor.

Sjukvården måste rationaliseras, automatiseras och digitaliseras.

Alla farliga sjukdomar och olyckor måste bekämpas och förhindras, innan de blir för dyra för samhället.

Konsumismen säger att konsumtionen måste öka.

För att medborgarna inte ska bli arbetslösa och ”bidragsberoende”, bör fler sättas i arbete, lönerna sänkas och skatterna sänkas.

I ena änden ökar produktionen och konsumenterna gör allt för att hinna med att köpa, förbruka och kasta.

I andra änden växer sopberget.

Sopornas värde ökar, inte i kvalitet, men i kvantitet.

Vi kan inte bromsa produktionen, för vad, om inte arbeta, ska vi göra?

Om vi inte kan arbeta och försörja oss, vem ska då se till att vi har det nödvändigaste och överlever till nästa dag?

Å andra sidan: Vem är villig att frivilligt arbeta med sådant som vi alla är beroende av, vatten, avlopp, elektricitet, transporter och reparationer?

Människor köper böcker som ingen hinner läsa.

Människor abonnerar på tevekanaler som ingen hinner titta på.

Till datorer och smartphones tillverkas nya program och appar, som ingen hinner lära sig och ha användning för.

Det kostar mer att lyssna, än att ha åsikter och impulsiva idéer.

Klimatångesten finns i allt detta, men vag och otydlig.

Den finns, men ingen vill se den.

Den påverkar oss, men vi gör allt för att inte känna, uppleva och ”smittas” av den.

Dagligen rapporteras det om människor som mår dåligt psykiskt, ”går in i väggen”, drabbas av ”utmattningssyndrom” och alla möjliga vaga symtom.

Varför inte kalla ”klimatångest” för ”uppgivenhetsdepression”?

Vad vi än gör, är det aldrig tillräckligt.

Gör vi mer, blir det bara sämre.

Bäst är att vi gör ingenting, men hur gör man det, utan att göra något?

Samhället kan inte lösa allt.

Vetenskap och forskning hamnar i samma rävsax.

Vem ska forska, om ingen har råd med det?

Vilka forskningsresultat kan ”godkännas” innan de omsätts till praktisk nytta?

”Faktaresistens” är bara ett annat ord för ”Klimatångest”, eller ”Uppgivenhetsdepression”.

Politiker, populister och extremister, presenterar snabba åtgärder, men helt utan tankar på långsiktiga konsekvenser eller ens om de är utförbara eller förutsägbara.

Vad ska vi ha ännu en bro till?

Vad ska vi ha ännu en tunnel till?

Varför bygga hus som ingen har råd att bo i?

Varför bygga vägar, när ingen har tillgång till bilen med det rätta bränslet?

Varför bygga ut kollektivtrafiken, när ingen har något arbete att åka till och ingen bostad att åka hem till?

Vad ska vi göra av allt som inte längre är senaste nytt, har hög status och värda att investera i?

Naturen skövlas.

Miljön smutsas ner och vem mår bra och är lycklig av att bli informerad om det, varje dag?

Jag vill bli av med möbler som inte ens Röda Korset kan hämta.

Förstår det.

Vad ska de göra med alla begagnade, opraktiska och omoderna möbler som varken duger som antikviteter eller kuriosa?

När allt i hela världen är förbrukat och konsumerat, befinner vi oss i en Kung Midas-situation.

När allt är guld, finns inget att äta.

De ekologiska systemen hinner inte med att omvandla allt avfallet till jord, växter, frukter, grönsaker och levande varelser.

Vad kan detta kallas? Klimatångest?