En sak som skiljer vår art från andra djur, är att vi medvetet, kan välja våra föreställningar.
 
Är det detsamma som att ”tänka”?
 
Vi kan teoretisera om semesterfirandet:
 
”Vad gör det oss om regnet öser ner här i morgon? Då sitter ju vi på flyget hem!”
 
Andra djur är situationsbundna:
 
”En gång fanns nåt smaskens här, så varför inte nu?”
 
Vi KBT-människor, kan generalisera och rationalisera.
 
Simultant äter vi frukosten, lever oss in i varandras samtal, byter tevekanal, värmer latten i mikron, tillreder lunchpaketet, synkar dagsplaneringen: ”Vad gör du, 2020, vecka 25, fredag, 23.25?”
 
Vem av filosoferna Wittgenstein och Popper hade rätt:
 
”Kan vi eller kan vi inte säkert säga att solen går upp också i morgon?”
 
Där är vi på samma nivå som andra arter.
 
Vi kommer, ifall solen slocknat medan vi sov, aldrig få njuta av skadeglädjen och säga:
 
”Vad var det jag sa?!”
 
Fram tills dess var döden en privatsak.
 
Efteråt, mellan slutet och intet, en kollektiv, men icke existerande, upplevelse.
 
Det sägs att man aldrig kan föreställa sig själv som död.
 
Är påståendet avsiktligt diffust formulerat?
 
I riksdagsdebatten lämnar politikerna inget utrymme åt filosofiska frågor.
 
Enligt dem är absurditet bara en lek med ord.
 
Vad björnen gör i skogen och hur Dolly Parton ligger när hon sover, är lika intressant som frågan om ljudet från trädet som ingen hör.
 
”I som här inträden, låten hoppet fara”.
 
Sucken utstöts redan före andetaget dras.
 
Åter en gång, den sista, har Människan överträffat sig själv.