Samlarna och Samlandet.
 
Samlandet före Göbeli Tepe en överlevnadsstrategi. Nomaderna färdades med lätt bagage.
 
De jordfasta ägde så mycket mera. De satte ut bopålar och murar och där innanför bevakade de sina egendomar.
De tämjde djur, odlade frukter och grönsaker och, för att skydda egendomen, byggde hus och lagerutrymmen.
För att kunna bistå varandra ingick de fostbrödralag och slog samman gårdarna till byar
Fastän samarbetet lönade sig, fanns en bonde som, med hemliga knep, utvann rikligare skördar.
Kunde han inte dela med sig av vetandet?
Det ville han visst, men hur?
Han funderade en lång stund och viskade sedan till de närmaste att det hemliga knepet var att arbeta än hårdare.
De kunde inte ana att hemligheten var en annan.
Bonden hade kunskapen om vilken jordmån som gav bäst skörd.
Aldrig att han avslöjade hemligheten bakom framgången.
Då de andra i byn drabbades av missväxt, hade bonden med hemligheten förråden fyllda.
De med mager jord och tomma magar bad byalaget om hjälp.
Bonden, som en god man, ville visst dela med sig, men vad skulle han få som ersättning?
Frågan kom oväntad. Vad ville han ha?
Han kliade sig i skägget och föreslog.
Eftersom ingen annan ville ha den där steniga ängen bakom skogsbrynet, skulle han inte kunna få den?
De andra skrattade av lättnad.
Jovisst! Men vad skulle han ha den till?
Den hemligheten förblir min, sa bonden och log.
 
Nomaderna samlade dels det som de hade användning för, dels sådant som var ätbart.
Bondens samlade på abstrakta värden.
 
Bonden, byalagets hövding, sammankallade till möte.
Visst var han en duglig och flitig karl och på gården, som han döpt till Drottgården, byggt byns största lada.
Inne i ladan hade han ordnat till en festsal, med stora bord och kraftiga bänkar.
Då alla i byn satt samlade, äskade han tystnad och sa att en tänker bättre med mat i magen.
Han hade i gårdens största lada, byggt en samlingssal. Bondfrun och döttrarna bar in stora fat med helstekta harar och kokta rotfrukter. Han visste att jästa drycker lossade tungorna även på dem som annars aldrig sa ett ord för mycket.
De åt och drack så att det stod härliga till.
Då alla var mätta och glada, bad bonden ingen om deras uppmärksamhet. 
Han hade tänkt ut ett förslag.
Han lovade byborna att om de utförde dagsverke endast en dag i veckan, skulle han se till att ingen någonsin skulle lida nöd.
Ja, tyckte de alla. En dag i veckan och aldrig mer behöva svälta. Det var det värt!
För att han och byborna skulle minnas  överenskommelsen, ristade var och en in sitt bomärke i husets kraftigaste bjälke.
Första dagen veckan därpå, stod alla männen ute på ängen och bröt jord.
Bonden, stor och stark, lyfte upp en tunna med jäst dryck och bar iväg med den på sina axlar.
Två dagar senare återvände han sittandes på en vagn som drogs av två hästar.
Han bevarade hemligheten, men någon tid senare födde det ena stoet ett föl.
Hästarna gick på ängen och betade. på axlarna en tunna med jäst dryck och två dagar senare, återvände med en vagn dragen av två hästar. en oxe och vagn.
Missväxt följde på missväxt, men bonden, tack vare hästarna, plöjde upp djupa fåror i marken. Där nere var jorden fuktig och fet.
Även hans skörd var mager och för att han skulle kunna hålla sitt löfte, måste de andra utföra arbete åt honom inte bara en, men två dagar i veckan.
Vad hade byborna för val?
Då de fattigaste inte hann med arbetet på den egna gården, bad de bonden om mer att äta.
Jovisst, sa han, men deras gårdar skulle ägas av honom och de, för att bo kvar, måste förse honom med hälften av deras skörd.
Så sant. Han och familjen måste ju också leva.
Och så vidare…
 
Löften och avtal vilade på ömsesidigt förtroende.
Byteshandeln av varor och tjänsten blev i praktiken alltför omständlig. Av metaller tillverkade man mynt.
De förvarades i läderpungar och ekkistor.
Handelsmännen reste iväg med varor och kom tillbaka med pengar.
Maktens intresse ökade för det materiella än det andliga.
Folket undrade hur det kunde vara så. 
Var inte räddningen undan det onda mer värt än döda ting.
Man förklarade att de med stora egendomar hade belönats för tidigare goda och osjälviska handlingar.
 
Så uppstod det som alla fruktat.
Män med mycket vetande spred ut till var och en sådana kunskaper som bonden hållit hemliga.
 
Makten insåg att några människor visste mer än andra.
Dessa vetenskapare kunde med märkliga föremål förutsäga framtiden.
Deras vetande var mer värt än egendomar och kistor med mynt.
 
Tiden då detta hände gavs namnet den Vetenskapliga revolutionen.
 
Året 1697 stod Christofer Polhem mekaniska alfabet färdigt.
Makten sände bud till vetenskaparna och erbjöd dem allt de begärde för att omvandla värdelösa föremål till sådant som andra eftertraktade.
 
För att klara av detta, måste de förses med duktiga hantverkare och skrivkunniga soldater.
Med vetenskaparnas skisser framför sig, tillverkade snickaren, smeden och byggmästaren obegripliga verktyg.
Soldaterna begav sig ut i markerna och letade landmärken.
De återvände till vetenskaparen som, utifrån deras anteckningar, mätte avstånd och ritade kartor.
Vetenskaparen skrev staplar av siffror och ritade, för makten, okända tecken.
Någonstans långt borta i obygden fanns enorma värden att hämta.
För att komma åt dem, skulle dragdjur med vagn köra ut verktyg och redskap.
Man måste röja mark, lägga vägar och bygga broar.
Bergmännen grävde djupa hålor, hämtade upp malm som de lastade på stora båtar.
De styrdes fram genom forsar och sköar.
Malmen krossades och metallen utvanns i en glödhet ugn. Järnhanteringen uppnådde världsrykte. 
Vetenskapare upptäckte elektriciteten.
Vattenkraften samlades upp av turbiner och i generatorer omvandlades till elektricitet.
De obildade kunde inte begripa hur den osynliga energin kunde förflytta tunga föremål.
Då vattnet kokades uppstod ånga.
Ångan pressades samman och blev stark nog att sätta ett lok i rörelse.
Kanske konstigt, men inte obegripligt.
Var elektriciteten en, god eller ond, ande?
Ångloken blev museiföremål.
Automobilmotorn, med flytande bränsle i tanken, gav ifrån sig explosiva ljud och illaluktande rök.
Ett par decennier senare, satt var och varannan bekvämt bakom ratten, tryckte ner fotpedalen och med ena handen klämde på bilhornet.
Den kortaste sträckan mellan två punkter är en rak linje.
Framtiden var denna linje.
Motorvägar, tunnlar, broar, tågräls, färjeförbindelser, oljerör och elektriska kablar.
Vanligt folk var osäkra på om den tekniska utvecklingen utgjorde ett hot mot dem själva.
Skulle maskinerna ersätta mänsklig arbetskraft?
Hur skulle männen kunna försörja sina familjer?
Makten gav besked.
Människan var maskinens herre.
Urmakaren hade skapat världen som ett jättelikt urverk.
När tiden var inne skulle maskinerna befria människorna från tråkigt och slitsamt arbete.
Alla visste hur en cirkel såg ut.
Allt gick runt, utan början eller slut, i evighet.
Men linjen, var fanns början och var fanns slutet?
Jo, förklarade de framstegsvänliga, livet skulle bara bli bättre och bättre
Men, om maskinerna gjorde allt, återstod inget till människorna.
Låt inte fantasin dra iväg.
Människan var en skapande varelse.
I framtiden skulle även det mest oansenliga ting värderas högre än guld.
Som vad då?
En liten papperslapp.
Hantverket dog ut och skråväsendet glömdes bort.
Gamla traditioner gick i graven.
Världsfrånvända romantiker protesterade.
Ifall oljekällorna sinade och elektriciteten slogs ut av en meteorit?
Hur skulle människorna då överleva?
Makten fnös och svarade att sådana helt orimliga spekulationer kunde man inte ta hänsyn till.
Om romantikerna brydde sig så mycket om dessa förlegade metoder, var det väl deras sak att föra den tysta kunskapen vidare
Protesterna uteblev.
Även romantikerna var beroende av maskinerna.
Produktionen stod aldrig stilla.
Unga välutbildade hade aldrig hör talas om elektronrör.
Analogt var dåligt och digitalt var bra.
Romantikerna hänvisades till meningslösa studier av beredskapstiden.
Det förflutna var värt mycket, men inte ett dystert liv nere i källare utan takbelysning.
Tillbaka i framtidsvärlden, tog de avstånd från sin forna övertygelse.
De samlade i smyg på saker från hantverkstiden.
Framsteg och framtid lät så abstrakt.
Sträckan var rak.
Framgången gav hög utdelning på kort tid.
För att inte förväxlas med romantiker, förklarade de framstegsvänliga sig vara realister.
De som, då romantikerna svävade högt uppe i det blå, höll sig kvar i vardagsverkligheten.

De delade in tillverkningsprocessen i fyra faser: råvaran, produktionskostnaderna, marknadspriset för varje enskild enhet och vinsten som företaget ville uppnå.

Problemet fanns formulerade i grundskolans matematikböcker.
Konsumenten ville köpa ett par nya skor, men vart skulle han gå?
Människorna föredrog hellre kvalitet till ett lite högre pris, än de maskintillverkade till ett lägre.
En fas saknades.
Marknadsföringen.
Han, konsumenten, måste informeras om varans sanna värde.
Vem med hög samhällsställning vill gå omkring i samma par skor hela livet?
Utan att säga ett enda ord, kunde man på ett ögonblick signalera anseende och status.
Man kom på att idéer och symboler skulle öka vinsten.
Män med stil som kände till det senaste modet.

Samlarna instämde i marknadens jubel.

Drygt 300 år senare, 2020, romantikerna hade vunnit mot realisterna. Saken, föremålet, produkten eller varan, levde sitt eget liv.

Sinnebilden om hur bonden spände fast plogen bakom hästen och plöjde upp ängen till åker.
Människan utmanade och tämjde den vilda naturen.
Odalmannen brukade ägorna och förde tyst kunskap vidare till sönerna. Han, utvald och samtidigt som alla andra
Familjen, gården, ägorna och arbetet hade samma ursprung.
Så trodde romantikerna.
Agronomens vardag kunde påminna mer om astronautens, än den paleolitiske vildens.
Odalmannen vaknade i den arla morgonstunden, gick ut på verandan, kliade sig i skägget och undrade om makten skulle bringa en god skörd. 
Agronomen satt bekvämt framför datorn, startade kultiveringsprogrammet, direktanslutet till ett jättelikt drivhus.
Programmet frågade vilken gröda han ville odla, om jordmånens sammansättning, gödsel och tillgång till konstbevattning.
Resten tog programmet hand om.

Handlade allt om materiella resurser?

Romantikerna menade att odalmannen, efter dagens slit, upplevt stolthet, värdighet, tillfredsställelse och mening.