”Pojken, Jens Lissander, hade ingen att leka med. Modern tyckte att när vädret var så vackert borde pojken vara ute i trädgården. Den väluppfostrade Jens lydde sin mor. Vad skulle han hitta på? På en buske växte bär. Han plockade två stycken och studerade dem. Vad egendomligt! Vid en första anblick verkade det ena helt överensstämma med det andra. Men efter att granskat dem en stund, upptäckte Jens att de ändå var olika. Detta fenomen väckte pojkens vetgirighet och han frågade sig själv: ”Varför?””

Just då, enligt min hypotes, blev pojken medveten om sin samlarnatur.

”Handlingen skedde utan beräkning. Jens sprang in i huset och berättade om fyndet för fadern och modern. De förstod med en gång vad som hade hänt. Spontant och helt utan omgivningens påverkan, hade Jens klivit över en gräns.

I andra hem hade föräldrarna betraktat handlingen som omoralisk. Man hade, antingen med ord eller till och med fysisk bestraffning, givit barnet en tillrättavisning. Barnet, som inte förstått vad det hade gjort, återvände till tryggheten och glömde strax bort den otäcka händelsen.

Jens föräldrar var obildade, men kloka. De visste att sann kunskap var resultatet av ett medvetet strävande. En felaktig behandling kunde kväva barnets begåvning. Modern sade sig vara säker på att sonens anlag kom från mödernet. Ställda inför faktum, måste ansvaret för sonens framtid överlåtas till en person på högre ort. Då Jens inte fanns i närheten, beslöt de att fadern skulle ta med pojken till Doktor Botwid Lifbeck.

Jens, sa modern stolt, då han var färdig med studierna, skulle kunna bli informator åt den nyfödde kronprinsen. Här fanns, fortsatte hon, ingen tid till att vila på lagrarna!

Fadern och sonen vandrade bort till Doktor Lifbecks hus. De vuxna var överens om att Jens talent måste tas till vara. Han skulle bli kvar hos doktorn, förtjäna uppehället som tjänstepojke och förste assistent. Doktorn var en mycket upptagen man, men när tillfälle gavs, skulle han lära Jens om Naturläran och Den Vetenskapliga Metodiken.” Och så vidare…