Ägaren till modehuset La Comete, Renard de Montrouge, knackade nervöst fingertopparna mot skrivbordsskivan. Tänk om någon annan hunnit före? Tänk om bibliotekarien, med spionkameran i kulpennan, arbetade för konkurrenten Paulette Claudette?

Bibliotekarien Jaen Gaulier stapplade in i maestrons kontor och ställde ljudlöst, för att inte störa chefen i bearbetningsfasen, boktraven på bordet. Högst upp låg konstböcker om Manet, Bonnard och Toulouse-Lautrec.

de Montrouge drog av korken på en svart tuschpenna och satte udden mot Manet’s målning ”Barflickan” och lät inspirationens ande ta över. Han följde som alltid den enkla regeln: Tanken hämnar kraftens flöde.

Matt efter ansträngningen, beordrade han Jaen Gaulier om att omedelbart ta fram kulpennan, knäcka den mitt itu och kasta båda delarna i papperskorgen. Renard de Montrouge hade personligen valt ut sina medarbetare. Bibliotekarien skulle lämna över den boken till B, nästa till G, den därpå till T och den sista i traven till… ” – Vad tycker Jaen?… Till P. Är det bra?” Jaen nickade.

 

På golvet var Pip, Montrouge’s högra hand. När inte Pip var i närheten, kallade man Renard de Montrouge för ”Éhé”. Öknamnet var påhittat av de Montrouge’s försmådde älskare, sutenören och ficktjuven Gerard le Canard. Ryktet gick att de Montrouge och Canard planerat hur de tillsammans skulle starta modehuset Renard & Canard. de Montrouge’s mor, Grevinnan Madeleine de Montrouge, ville, på grund av hans förhållande med Canard, göra sonen arvlös.

Med kontakter i undre världen, köpte Canard vätecyaniden av Le Pharmacien Mac le Couteau. Grevinnan de Montrouge sände en invitation till Renard att, tillsammans med vännen Canard, komma på supé. De två anade anledningen till hennes plötsliga välvilja.

Mycket riktigt! Efter maten ville hon att de förflyttade sig till hennes käre make, grevens bibliotek. James Jeeves, betjänten, serverade glas med grevinnans favorit, portvinet Armagnac. De utbringade en skål, ”Pour l’Avenir”. Så, på stående fot, deklarerade modern sina avsikter. Etiketten föreskriver, menade hon, att den som testamentet berör, hennes ende son och arvinge, Renard, ska bli den förste att få kännedom om hennes oåterkalleliga beslut. Men, sade Renard, har Mor inte avslöjat det ens för advokat de Rastignac? Grevinnan, förolämpad, rodnade av återhållen ilska. Hon rusade ut i hallen och in i sovrummet. För att lugna ner sig, lät öppnade hon korken till flaskan med laudanum och lät tre droppar falla ner i ett glas med vatten. Det tömde hon i ett enda drag och, för att mildra ansiktsrodnaden, pudrade näsan.

Samtidigt hällde Gerard giftet i moderns portvinsglas och rörde om med en liten silversked.

Tillbaka igen, höjde Renard och Canard glasen och skålade med grevinnan: ”Pour l’Avenir”. Då grevinnan segnade ner, slocknade ljusen och Renard såg det som ett varsel. Renard föreslog att, medan han skickade hem betjänten och sprang bort till Gendarmeriet, skulle Canard städa upp och diska glasen.

Poliskommissarien Dupin var lika godtrogen som godmodig. Han vandrade runt i bostaden, sökte efter bevis, men höll med Renard om, med största sannolikhet, hade grevinnan fått i sig för mycket laudanum.

En vecka senare kom Renard in på polisstationen och bad om ett samtal med kommissarien. Dupin, som just skulle gå på lunch, ville ändå höra vad Renard ville. De gick in på Dupins kontor. Renard, innan han stängde dörren, tittade för att se om någon tjuvlyssnade. Dupin sade till Renard att sätta sig ner. Jo, förklarade Renard. Han varit i biblioteket och letat efter en bok. Då råkade han stöta till raden av böcker och uppfattade ett krasande ljud. Innanför böckerna fann han ett omkullvält portvinsglas. Se här, sa han, tog fram ett bylte ur rockfickan, vek upp kanterna och gav Dupin, glaset.

 

Håll upp glaset mot ljuset, sa Renard, så upptäcker kommissarien något märkligt. Dupin lyfte glaset och tittade. Så återvände hans blick till Renard. Renard, utan ett ord, nickade. De konstaterade tillsammans att glaset hade, istället för bara ett, två helt olika fingeravtryck. Dupin vek ihop lät assistenten Precard, cykla iväg med det till Förste byltet och Ett glas, som, om Dupin höll upp det mot ljuset, skulle han tydligt kunna se två helt olika fingeravtryck. Dupin svepte in bevismaterialet i en handduk och lät assistent Precard cykla iväg med paketet till Förste kriminaltekniker Przybyszewski. Han studerade avtrycken och sa till Precard att återvända om tre veckor. Przybyszewski, som föredrog att arbeta ensam, utförde ett antal kemiska experiment. Han fann att, utom allt rimligt tvivel, tillhörde det ena fingeravtrycket Grevinnan Madeleine Christine de Montrouge och det andra Gerard Canard.

  Renard ville först inte gå med på att Canard ens i sina tankar skulle kunna utföra något så fruktansvärt. Glaset bevisade motsatsen och Canard saknade alibi. Renard, Canards bäste vän, med gråten i halsen, menade ändå att ärligheten varar längst. Canard sattes i buren. Advokat de Rastignac förklarade Renard som ende arvinge. För att i framtiden inte bli misstänkliggjord, anlitade den förmögne greven Renard de Montrouge en belgisk detektivbyrå, Aristide Carax och son.

 

Renard, i sin nya samhällsställning, lät kalla på Dupin. Betjänten Jeeves James hade blivit entledigad och ersatts av en fager ung tysk. Hans namn förblev okänt, men på golvet sades att mannen, numera kallad Pip, tjänat kalfaktor hos Brasiliens Charge d’affair, före detta SS-officeren, Herrmann Schüss. Renard, enligt James, hade låtit en sedelbunt försvinna ner i Dupins rockficka. Flera av gendarmerna hade berättat att Dupin, efter besöket hos Renard, betedde sig underligt. Han förklarade sig ha upplevt ett yrselanfall. Därefter gick han hem.

Morgon därpå, ingen Dupin. På eftermiddagen kom ett bud in med ett telegram. Dupin begärde avsked. Svaret på hans anhållan, skulle skickas till Rio de Janeiros huvudpostkontor, poste restante.

På gendarmeriet anställdes en ny och oerfaren kontorist, Emanuel Cayot. Hela hans person väckte en oförklarlig avsky. En lismande karriärist, petimäter, paragrafryttare, pedant och, till råga på allt, oerhört kompetent. Vad skulle de göra med Cayot? Assistenten Morgue kom på lösningen. För att Cayot skulle kunna visa hur duktig han var, beordrades han att rensa ut överflödiga arkivhandlingar. Därmed borde Cayots betydelse vara ute ur leken. Men icke. Cayot vände och vred på mapparna. Så fanns han, där det borde finnas, ingenting! 

 

Cayot anmälde till chefen sin upptäckt. Mappen om Canard var borta. Chefen, Guillaume Brazziniac, för att inte visa sitt missnöje med Cayot, höll god min. Cayot gav sig inte. Vad göra? Han skrev ett brev och sände det till Justitiepalatset.

Med denna handling orsakade Cayot en rättsskandal jämförbar med Affären Dreyfus.

Stolar rasade och huvuden föll, men Greven Renard de Montrouge lät saken bero. Han anställde Pip till sin trotjänare, hämtade ut hälften av arvet och öppnade modehuset La Comete.

Det enda som fick honom ur balans, var när han hörde hur någon viskade: ”Ébé”.

Hans avvikande beteende inleddes av ett yrselanfall. Dupin sjukanmälde sig. Kollegorna var avundsjuka och sa till chefen att Dupin samarbetade med höjdare inom SS. Dupin, listig som en räv, lade skulden på Canard och gick därefter under jorden. Canard sattes i buren. Han svor, precis innan Madame Gillotin kysst hans nytvättade nacke: ” – Från och med nu, är Renard, Ébé.”

 

Ebé kopierade, ändrade och valde bland de dyraste tygerna. Han gav instruktioner till Cave Penier, världens skickligaste skräddare. Peniers allt-i-allo, tillskäraren Paul Bribraque, hanterade saxen som slaktaren, sin revbensdragare. Modehuset Comete presenterade kreationen på visningar och mässor. Mannekängerna rundade kortsidan på kattpromenaden och skyltdockorna i varuhusfönstren krossade glaset. Comete sålde kopieringsrättigheter. Piraterna ovilliga att gå på plankan och bli till hajmat, ändrade på kragen, flyttade veck och sydde in axelvaddar i puffärmarna.

Ebé köpte upp allt han kom över. Modefotografer tipsade om loppmarknader och andrahandsaffärer. Han köpte för en spottstyver, L’Art Nouveau-objekt, långt innan stilen kommit tillbaka.

Ebé härmade, kopierade och tillverkade egna versioner. Comete inledde en ny era för samlarna. De som mer köpte för kärlekens skull, än för pengarna, kunde med tiden leva gott på det som från början varit en hobby. Samlare värnade om sitt dåliga rykte. Sådana som vanliga människor ansåg som egna, asociala, frånvarande och till och med suspekta. Alltid fanns någon som förstod att utnyttja dessa svagheter. Dupin, famlade i mörkret och snubblade på ett korn. Eller, rättare sagt, två korn. Den ene var Epoussant och den andre, kompanjonen Embaissier. I den undre världen gick de under benämningen E et E.