Spelkulorna var gjorda av sten. Rykande färska såldes de i burkar eller små plastkassar. Kulorna utgjorde både redskapet och spelmarker. En primitiv föregångare till golf, bowling, roulett, curling och kanske flipper?

Spelplanen var utsökt enkel. Allt som behövdes var en yta med lagom friktion. Alla kände till reglerna. Mycket skicklighet och lite tur. För kulorna användes en kulpåse. Som med spelmarkerna i roulett. Ju fler kulor man ägde, desto större var chansen att komma över fler. Vet inte om spelet förekom världen över. Före stenkulorna användes nötter.

Spelandet förutsatte ett mål, vanligtvis en grop.  Måtten var exakta. Den fick varken vara för stor eller för liten. Spelaren skulle med ett välriktat skott, stöta till kulan i gropen. Då vann han, eller hon, tillbaka den egna och potten, den i gropen.

Spänningen höjdes med nya regler. Tre kulor bildade basen på en pyramid och ovanpå den lades ännu en kula. Spelaren höll fram ena handen och spände, likt hanen på en revolver, tummen mot avtryckaren, det vill säga pekfingret. I loppet, vecket emellan tummen och pekfingret, lades stenkulan. Alla spelarna omkring höll andan. Med tur och skicklighet tog han hem vinsten med fyra kulor.

En spelare halade fram en glaskula. Den var värd lika mycket som fem stenkulor. Spelaren förlorade stenkula efter stenkula. Då han hade endast glaskulan kvar, växlade han in den i banken och fick ut fem stenkulor. Oturen vände. Spelaren, då han drog sig ur spelet, hade vunnit tio stenkulor och så glaskulan.

En av spelarna fann en dankkula på gatan. Vad kunde den vara värd? De enades om tio stenkulor, eller två glaskulor.

Två spelare var ute på skattjakt och, inne i ett förfallet skjul fann de högar med dankar. De avslöjade inte fyndet för de andra. Dankvärdet steg på börsen och nådde en hausse. Stenkulevärdet rasade och glaskulorna sprack. Kartellen växlade in dank efter dank. Banken gick i konkurs och de övriga spelarna var satta i skuld. En av dem misstänkte att affären inte gått rätt till. Då dagens spel var över, följde i smyg efter de sammansvurna två. De, inte ont anandes, ledde förföljaren till skattgömman. Han höll sig gömd, väntade tills de andra gått, och därpå fyllde fickorna fulla.

Dagen efter samlades spelarna. Till att börja med var insatserna låga. Stenkulorna rullade. De som uppnått högre vinster, växlade in stenkulorna till glaskulor. Banken offentliggjorde att glaskulorna tagit slut.

Lurendrejarna log mot varandra. För att inleda den planerade spelkulekuppen, hade de rekognoserat grannkvarteren och lagt upp en strategi. Den var lika genial som enkel. De spankulerade fram till kvarterets spelhåla, viskade lågt för spelarna helt hörbara skrytsamma kommentarer. De låtsades inte märka de allt ilsknare blickarna. Slutligen bröt banken spelet och sa, med irriterad röst att nu skulle de där visa vad de dög till.

Lurendrejarna var inga storspelare. Var gång stenkulorna tog slut, sköt de över en dank till banken, som, enligt reglerna, gav dem tio nya. Så småningom var de andra luspanka och banken sprängd. De två anklagades för falskspel. Men, sa den ene, enligt reglerna var en dank värd tio spelkulor, eller hur?

Lurendrejarna fortsatte turnén.

Förföljaren hade genomskådat deras plan. Han förutsåg vilka kvarter som stod på tur och var nästa tillslag skulle bli. Lurendrejarna följde samma mönster som gångerna innan. De ställde sig som åskådare, teaterviskade och skröt. Bilden förändrades. Tidigare lurade bildade en ring omkring dem och de insåg att spelet var förlorat. Förföljaren skulle visa var danklagret fanns. Alla följdes åt till planket, men spelglädjen hade försvunnit. Någon upptäckte att dörren till ett plåtskjul stod på glänt. De kikade in. Hjul, träpallar och järnrör. Kulsamlandets tid var ute och in trädde lådbilens era.